Aftonbladet – 31 augusti 1869, sida 3

t till någon lämplig punkt vid denna elf; men efter det nyss anmärkte talare än vidare utredt frågan och bland annat erinrat, att, om Sollefteå bestämdes, icke allenast Jemtland och Westerbotten, än jemväl stora trakter af Ångermanland skulle få ett verkligt gagn deraf och att Sollefteå erbjöd den enda lämpliga plats för jernvägens dragande öfver elfven mot Westerbotten om och när derom framdeles kunde uppstå fråga; så beslöt mötet, att Norrland borde väcka anspråk på att få dels norra stambanan utsträckt till Ångermanelfven med förklarande, att mötet derjemte ansåge Sollefteå såsom den lämpligaste slutpunkten vid denna elf i anseende till såväl Ångermanlands, som Westerbottens och Jemtlands anspråk, dels ock en särskild bana dragen från Sollefteå i ginaste riktning öfver Jemtland på Throndhjemsfjorden. Tillika valde mötet en komitå af fem personer, nemligen apotekarne Liedberg och Askberg, patron Malmberg, samt h ndlandena Engman och Falen, hvilka skulle ega att vidtaga alla för frågans befordrande nödiga åtgärder, samt för detta ändamål få använda de i Ångermanland för. jernvägsundersökningen samlade medel och genom subskription söka bereda ytterligare tillgång dertill. (SUNDSVALLS-POSTEN.) — Björnjagter. Från Transtrand i Dalarne har följande berättelse blifvit meddelad Dalpilen: Om den bekante och märkvärdige björnjägaren Andreas Andersson i Husvalgölen, som, nu 54 år gammal, under sin lefnad mången gång kommit i nappatag med skogens konung, ur hvilka strider han, ehuru ofta nära att duka under, hittills, tack våre hans oförskräckta mod, städse utgått såsom segrare, har jag företagit mig att uppsätta en berättelse, i afsigt att derigenom låta åtminstone några af mannens bedrifter komma till allmänhetens kännedom. v Om hösten år 1861, omedelbart efter det den första snön fallit, begaf sig Andreas ut i skogen för att jaga. Då han kommit vid pass en half mil från sitt hem, träffade han spår efter en stor björn, hvilka han följde. Omsider kom Andreas björnen så nära, att han fick gifva honom ett skott. Det träffade och björnen sårades. Som det emellertid led mot aftonen och mörkret började inbryta, måste Andreas lemna stället, dit han dock återvände följande morgon i första daggryningen för att fortsätta bekantskapen från gårdagen. Sedan han en stund följt spåren varsnade han, att björnen gått kring honom. MHunnen till ett tätt busksnår fick Andreas se, hurusom björnen i full vrede kom gapande emot honom, och detta skedde så hastigt, att han icke hann skjuta, innan björnen med sitt gap omfattat främre delen af bösspipan. Nu uppstod dem emellan en strid på lif och död om hvilken som skulle blifva egare till bössan. De tankar, som under denna brottning trängde sig på Andreas, voro icke af det behagligaste slag. Ensam som han var med sin ludne stridsman trodde han sig aldrig mer få återse dageus ljus och redan kände han sitt mod svigta vid föreställnipgen om att försvinna ur verlden såsom frukost åt den best, som grinande höll honom mellan sina jernhårda ramar. Men Gud var med honom. Under stridens fortgång kom björnen att släppa sitt tag och då han dervid tillika öppnade. munnen, stack Andreas hastigt den lösgjorda bössan in i motståndarens gap, hvarpå skottet genast brann af, så att hela laddningen passerade den väg, genom hvilken Andreas sjelf så när kommit att vandra till evigheten. Björnen kastade sig baklänges och uppgaf ett genomträngande skri af smärta. I största hast hade bössan åter blifvit laddad och ögonblicket derefter fick Nalle afskedssupen. Björnen var en af de största sitt slag. Sjelf kom Andreas oskadad från slagfältet, blott att kläderna voro något sönderrifna och kroppen en smula gastkramad, så att han hade någon svårighet att röra sig andra dagen. Minnet af denna strid bevarar den dervid begagnade bössan i en och annan uti stocken af björnens tänder inristad runa. Följande året, vid den tiden då snön hade smält och björkens knoppar började svälla, var Andreas åter ute i skogen med sin bössa. Rätt som han gick fick han sigte på en björnhona, som hade med sig fyra lefvande ungar; men i detsamma varsnade äfven hon honom, dervid hon genast jagade sina ungar uppi de närmaste träden. Andreas lade an på henne, och skottet small, men som detta skedde på nog långt håll, var han till en början oviss om hon blifvit sårad eller icke. Ur denna sin ovisshet blef han dock snart befriad, ty efter en stunds förlopp kom björnhonan i full fart gapande emot honom, men i detsamma hon hunnit onom in på lifvet, satte han bössans mynning mot hennes hufvud och gaf eld. Uppgifvande ett förfärligt skri vände hon honom ryggen och: aflägsnade sig springande. Efter en liten stund infann hon sig dock äter, alltjemt skriande af smärta, och gjorde min af att gå anfallsvis till väga; men af det erhållna skottet hade hon blifvit så svårt sårad, att bon i fullföljande af sin välvilliga afsigt icke förmådde stort uträtta. Till det sår bon förut bekommit fick hon nu en dar salva, dervid bon segnade till marken. Ungarne, hvilka Andreas, fast icke utan stor möda, lyckades att taga lefvande, förde han sedermera till Stockholm, der de blefvo försålda. Afven sistl. vår påträffade Andreas en björnhona, med ungar, hvilka senare till antalet voro trenne. I detsamma han fick se honan lossade han ett skott på henne, men sköt alldeles miste, hvarpå det vredgade djuret rusade fram emot hqnom med sådan hastighet, att han icke hann fullständigt ladda, utan blott fick krutet i pipan, innan björnhonan var in på honom. Icke förty satte han mynningen in i gapet på henne och tryckte af, så att kruiröken straxt derefter kom ut ur munnen, Oaktadt skottet sålunda endast bestod åf löst krut, hade det likväl en så kraftig verkan, att björhonan sprang bort från både ungar och skytt. Denne blef dock icke sen att nedbemta de små fyrfotingarne, som emellertid krupit upp i ett träd. 9Sejan han stoppat dem i en medhafd säck, begaf ban sig genast från stället, emedan han under för hände varaäntle omständigheter icke atisåg del vara rådligt att stanna qvar. Dessa ungar sålde Andreas sedermera till en Särnabo, la Ännu funnes det ätskilliga äfventyr att förtälja, ty utom de sju björnar, hvilka lervånde kommit i Anuivas Våld, ha icke mindre än ju usju äldre dylika blifvit Hans sgäkra bössas rofb, hvartill äfven äro att räkna tio lodjur, tjugufem räfvar och fem järfvar, så att summan af de rofdjur, Åndreas med egen hand fällt eller fångat, utgör sjuttiofyra stycken. Det anförda får emellertid vara nog. En för några år sedan till honom förärad sifverbägare är den enda hedershelöning Andreas erhållit för sina många och blodiga fejder med skogensludna invånare. j Hiksdagsmannavalen.