Aftonbladet – 30 augusti 1869, sida 3

2 SEE VED CR BR UUUIGHUUCI LG: Några vördsamma frågor. Skriftvexlingen emellan Stockholms-Posten och Posttidningen) heträffande en utrikes anstäld svensk tjenstemans klagan deröfver att han icke blifvit på röstlängden för Stockholms stad upptagen, har yppat några förhållanden. och omständigheter, som här skola anföras, under anhållan om artikelns benägna införande och besvarande i tidningen, med eller utan förutgången sammanjemkning med Posttidningens åsigter. Det är ådagalagdtatt, kongl. förordning till trots, utrikes anstäld tjensteman (minst en, kanske flere eller alla) blifvit ej mindre än fem år å rad debiterad för utskylder, om hvilka förordningen all deles uttryckligt säger att han skall vara frin, Om nu kontrollen vid Stockholms uppbördsverk icke kan förhindra sådana tilldragelser, eller icke bryr sig om att förhindra dem, är då allt sådant som det borde vara? Finnes för samhället ingen annan betänklighet vid ett sådant förfarande, än den som rörer sig omkring den oförskyldtlidandes eganderätt till penningbeloppet, eftersom allting anses väl bestäldt och vinner laga kraft, så snart denne icke sjelf Nagar? Kanske är uppbördsmaskineriet för vidlyftigt att tillåta annan kontroll? Men är då saken icke vigtig nog ur ett väl ordnadt samhälles egen synpunkt att föranleda beifran af lagöfverträdelser, åtminstone sedan klagan förts och sålunda faktum konstaterats? Det är åtminstone icke bekant att vederbörande i denna riktning företagit någon annan åtgärd, än att låta officiella bladet (P. T. d. 12 Aug.) anmärka: att den liberalitet, som kan föranleda medlens återbärande, ej är att söka hos statens, utan hos stadens, representanter. Landets officiella tidning tyckes således tro dels att denna fråga icke har någon annan sida än liberalitetens,, och dels att staten-regeringen har ingen makt öfver staden, äfvensom att öfverståthållareembetet, hos hvilket restitutionen först söktes, icke är stadens representant. Men då samma officiella tidning affärdar restitutionsförsöket helt ledigt (den 7 Aug.) med det glåpordet, att man kan se att friheten från vissa kommunalutskylder värderas, torde väl böra påminnas om att de fattige tjenstemän och betjente, för hvilkas skull och på hvilkas vägnar restitutionen egentligen söktes, icke hade råd att betala de årligen växande stadsutskylderna, från hvilka lagen sade dem skola vara fria,, utan att åtminstone försöka få igen hvad dem olagligen fråntagits. Det är såsom St.-P:s och P. T:s gemensamma tanka justeradt, att restitutionen vägrades derföre att de lidande icke, jemlikt förordningens 48:de 8, sökt ändring inom 60 dagar (Hvar, som förmenar sig vara till befrielse ifrån eller nedsättning i Ik förda stadsutskylder berättigad...... före kl. 12 å sextionde dagen ifrån den, då, enligt utfärdad kungörelse, debetsedeln fått af honom afhemtas...). Huru denna 8 skulle kunna åtlydas af utrikes anstälda svenska embetsoch tjenstemän, bland hvilka ingen enda torde vara i tillfälle att sjelf afhemta debetssedeln, och åtskilliga omöjligen i alla fall skulle hinna anföra besvär inom sextionde lagen, synes ganska fvifyelaktigt; och sålunda är väl en S, som Cppenharligen icke kan emot dem upprätthållas, ej heller ämnad att emot dem åbefopas, om också lagstiftaren glömt eller af ändra skäl uraktlåtit att om dem stadga särskild besvärsid; Men härtill Kommer ytterligare att i denna råga plats icke fanns för något tvehågset mföra menande, emedan lagstridrigheten låg för hvar nan alldeles klar och otvetydig. Efter allt detta nå väl undrag på att tillämpningen ändock göres, ifven i sista instansen, likasom vore landets regeing blott ett juridiskt kollegium, ohjelpligt bunlet vid den dödande bokstafven, utan all befogenet att urskilja och distinguera, utan all rätt att örbindra summum jus att blifva summa injuria. Detta om restitutionsfrågan. Nu till hufvudsaken, uteslutandet från röstlängden, hvilket likaleles blifvit i sista instansen gilladt. Af hvad som ämnet förelupit och upplysts vill synas afgjordt ör närvarande: att utrikes anstälda svenska embetsoch tjensten redan långt före 1862, då kommunalstyrelseuningen utfärdades, varit förpligtade att manalsoch skattskrifvas i Stockholm (Nikolai) och tt de ända dittills betalt äfven kommunalutskyllerna, så att intet skäl i det förflutna förefanns tt 1862 utesluta dem från kommunala rättigheter, är helst de kunde komma i tillfälle att utöfva såana; att, icke desto mindre, 1862 års förordning nu ör tiden verkligen anses bafva velat påbjuda såan uteslutning, i och genom befrielsen från vissa ommunalutskylders erläggande, och detta icke lott fakultativt utan peremptoriskt, så att det icke ns stod personerna fritt att bevara rättigheten enom skyldighetens frivilliga uppfyllande; att landets regering, som nu icke anser sig håad eller befogad att anbefalla restitution det ndock .utdebiterade beloppet, ej heller beifran af ommunala tjenstemäns trots emot kongl. förording, 1862 ansåg sig befogad att utesluta en hel mbetsmannaklass från dess medborgerliga komunala rättigheter och det så in amplissimarr rmum att icke ens 1866, då ny riksdagsordning ygdes på denna kommunalförordning, den nämda lassens politiska rösträtt skyddades; att i följd af allt detta nu alla svenska utrileg stälda embetsoah tjenstemän (som icke ega wpital eller fastighet?) äro uteslutna från all medorgsmannarätt i hemlandet, och detta icke blott ) från utöfninsen och b) från besittningen deraf der frånvaron, utan äfven e) från inträdet deri raxt efter bemkomsten, oaktadt de alla åren antalsskrifvits, skattat till staten och varit botta i Sverges hufvudstad; att Svergesofficiella blad ännu 1869 finner allt tta så enkelt och bra, att det affärdar StockIms-Postens kritik med förebråelsen att egna råt vida större uppmärksamhet än saken i sjelfva rket förtjenar., emedan det -måste ju blitva gynrliga undantagsfall att en slik rösträtt, om den rkligen förefunnes, kunde begagnas,. Månne-icke ett sådant yttrande i ef tid, som I gå humant tillväga och redaa i viss mån ernt personlighetsprincipens värde, är mera egdt att kompromettera en regering, än att stödja nne, huru obetydlig och likgiltig än den person, ars rätt nu var ifrågasatt må vara eller anses; h månne icke hela det samhällsskick; enligt den ntrian, hvilken härofvan skildrats, är af den beaffenhet att snart nog behöfva räknas till öfvernna ståndpunkter? ere vänder sig nu er red. sr Aftonbladet, sedan det visat sig att artiken hvarken i St.-P. eller P. T. kan finna plats, örtent Posthumus.