Aftonbladet – 30 augusti 1869, sida 3

tisjöars sänkning. Fisken fordrar för sin 1 -len viss temperatur hos vattnet, och flera a il ter gå om våren upp i de bäckar, som fö Vv) varmare vatten, för att der leka. Dessa ej I hålla sitt varmare vatten från ofvan liggar -de kärraktiga ängar, men föra, sedan dess utdikats, kallare regnoch -källvatten, hvilket fisken ej längre går upp. Frih. Ci -Iderström anför ett betydligt idfiske i Södel törn, som i följd af odliogar och utdiknings alldeles upphört. Genom de svallvågor, so uppstå genom ångbåtsfart i trängre farvat Iten, uppkastas äfven på stränderna en oräk I nelig mängd rom, som så förstöres, hvarför Jutan fisken oroas och bortdrifves. Allt dett I bör mana oss att så mycket mer på lämp Iliga ställen drifva fiskodling och förståndigar I sköta fisket. Redan under frihetstiden började man sök Jupphjelpa denna vigtiga näringskälla, såsor Isynes af ständernas fiskeri-utskotts handlin Igar 1760—1772 samt af flera landshöfdinge berättelser. Så anföres af Östergötlands de puterade, att fisket kan ej annat än utgör en dryg del af landets välmåga och föreslås att allt lekfiske strängeligen förbjudes, Derigenom kan fås en jemn tillgång til denna spissamma sofvelvara, då den annar ena tiden faller i vrakpris och den andr: blir för dyr. Från Nerike klagas, att Hjel. marns vårflod vanligen stiger så högt, at den öfversvämmar ängar och kärr, der fisker släpper sin rom i sådan mängd, att man fin nar hvart strå och tufva med fiskrom öfvertäckt. Rådman Lund i Linköping var den förste svensk, som dref fiskodling och redogjorde derför i Vet. ak. Handl. för 1761. Han hade vida och rymliga, men grunda sumpar, med af hål genombratna väggar, som med gångjern kunde nedfällas. Botten och väggar kläddes med granoch enris, och här nedsläpptes lekfiskar, som fästade sin rom på riset och, då de lekt ut, upptogs och användes. Då väggarne sedan nedfälldes för solen, utkläcktes nästan alla romkorn. Han fann i en sump 50 romstinna braxenhonor, jemte 7 å 8 hanar, lägga minst 6,300,000 romkorn, och 100 aborrar lägga 6,615,000, samt 100 mörtar lägga 7,182,000, summa 20,097,000. När man således planterat rommen efter 250 romfiskar, hvilka samtliga derefter kunna användas till föda, har man ökat antalet i sjön medt 20 millioner fiskar. Från Finland anföres: cAllmogen mente, att mensklig åtgärd vore fåfäng och ett ingrepp i Guds egen hushållning, som ger sio välsignelse och tar bort den efter sitt behaga Man svarade: Om de finna ett förnoftigt åkerbruk nödig, hvarför ej ock ett förnuftigt sjöbruk? Sedan denna tid gjordes ej något synnerigt för fisket, förän under senare åren fiskodlingen i Frankrike, England och Tyskland gaf stora rikedomar. En ny fiskeristadga utkom ock hos oss 1852 och staten bekostade resor för vetenskapsmän. Men det har gått härmed som med de geologiska unlersökningarna, att visserligen arbeten af hög vetenskaplig förtjenst derigenom befordrats, nen de praktiska fördelarne blifvit af minIre betydelse. Härigenom förspilla vi årlisen millioner rdr. Vid statens kläckningsunstalt i Ångermanelfven utsläppas dock årligen :0,000 laxyngel, representerande en ej obeydiig summa, som kunde tusendubblas i fåra många vatten och ensam för sig bilda n nationalrikedom. Hvad saltsjöfisket beträffar, lemnar fiskens ehandling ombord mycket att önska. Ofta ägrar besättningen att salta fisken, som örst skämd får undergå denna beredning, ch man tror knapt på verklig kabiljo, om en ej luktar infamt. Saltteriidkare och köpnän borde aldrig ta emot annat än frisk ch god vara. Detta skulle tvinga fiskaren tt sköta fisken väl ombord och förse sig red salt för att ej under den varma tiden gga med gammal osaltad fisk i skutan, ågot: som. ej eger rum hos något annat fiskeidkande folk. ,Sköttes vår saltsjöfisk ättre, skulle otroliga summor deraf dras in. Il landet, näringen vidgas och sålunda äfen våra skeppsredare och vår sjöfart proDerera.