Aftonbladet – 28 augusti 1869, sida 3

henne tillbaka. Vanans makt förde henn tillbaka till den af gammalt brukliga familjetaktiken; hon gjorde inga invändningar mot faderns befallningar, men då både han och brodern lemnade henne, vacklade hon in i det nu tomma slottskapellet, kastade sig ned på golfvet med sin brännheta panna mot stentrappan och låg så i flera timmar. Hon bad icke, men kapellet var det enda ställe, der hon kunde vara viss på att få vara allena. För henne syntes både jorden och himmelen lika fulla af mörker, förtviflan och grymhet, och hon var nästan sjuk af smärta och motvilja för det hårda arbete man förelagt henne — den hårda verlden, som släckt det usla ljus, som lyst på hennes stig och bånlett åt hennes bjerta. Det var något förfärligt i sjelfva ensamheten, och dock föll det henne icke in att gå och gråta med den, som led lika djupt som hon. Nej, der kom afund och svartsjuka med i spelet! FEustacie ansåg sig som hans hustru och blotta tanken på att hon med öfverläggning blifvit Diane föredragen och njutit af sin seger, förhärdade dennas hjerta emot henne. Ja, till och med hennes häftiga och alls icke dolda sorg tycktes den äldre kusinen vara just ett tecken till en ytlig karakter och ett bevis för att smärtan ej kunde vara hvarken djup eller långvarig. Och med en viss föraktfull afond öfver hennes antydan att hon egde rätt att sörja, förblef Diane, utan att det ringaste betänka sig derpå, fast i sitt beslut att spela sin fars kort efter anvisning, öfverlemna Eustacie åt hennes makes mördare och trösta sig sjelf med ett präktigt bröllop och med ett urval af beundrare bland de förnämsta kavaljererna vid hofvet. För tillfället ville Diane emellertidså mycket som möjligt afbålla sig från att närma sig sjukbädden, och då annalkande steg tvungo