Aftonbladet – 27 augusti 1869, sida 3

Nöt ser sär herr RE Ar RR NR att S:t Staffan först stannat i Trönö socken, hvars kyrka antages vara den äldsta i Helsingland. Under sina predikofärder derifrån skall han hafva färdats med fem hästar, och blef af sådan anledning efter döden af den hästälskande allmogen ansedd såsom hästarnes skyddspatron. Han var en ifrig och nitfull man, som med stor framgång arbetade i sitt heliga värf, men derigenom uppbragte han mot sig dem, som höllo fast vid sioa fäders gudar. Förföljd och stadd på flykt, skall han hafva blifvit upphunnen på Tönnebroskogen (ödemorden) der han öfverfölls och dödades. Vanligen har man antagit att detta skett vid Tönnebroån, i gränsskilnaden mellan Helsingland och Gestrikland . och att denna å derföre fått namnet Mordbäcken, hvaremot folktraditionen i de tillgränsande socknarne Skog och Hamrånge otgifver den bäck som en half mil längre söder skär landsvägen, för den enda och rätta Mordbäcken. Folksagan tillägger, att hans lik blifvit af en otämd fåle återfördt till det ställe i Norrala, der han förutsagt att en kyrka skulle byggas. Anda intill senare tider har allmogen i Helsingland på S:t Staffans dag, eller annandag jul, firat den älskade apostelns minne. På denna dag har man bestått hans älsklingsdjur, hästarne, en bättre utfodring. På denna dag drack man i gillena och i enskilta hus stora Staffans kanna eller minne, och på denna dag sjöng ungdomen den bekanta Staffansvisan: Staffan var en stalledräng etc. Af bokstäfverna LXV som finnes inristade på det gamla träkapellet, vill man draga den slutsatsen, att han vid sin död varit 65 är gammal. Vid hans graf, hette det, skedde många under. IT kyrkans vapenhus sitter en skadad runsten inmurad af hvars inskrift framgår, att runorna ristades af Anasvidr, Gustrik och Sikbjörn efter Kellbjörn och hans son Anund samt Sanfararar,. Hit till Norrala anlände Gustaf Wasa tredjedag påsk år 1521 åtföljd af, enligt en del författare 1300, enligt andra och med större sannolikhet, 150 beväpnade ryttare, för att söka förmå helsingarne att gripa till vapen för att gemensamt med dalkarlarne fördrifva danskarne. Genom budkaflar omkring i orten samlades helsingarne i stort antal vid Kungsgården (1 mil norr om Söderhamn) och der höll Gustaf från en liten kulle strax bredvid den nuvarande gästgifvaregården ett tal till menigheten, föreställde folket fäderneslandets nöd och uppmanade dem tåga mot Stockholm. Helsingarne hyste dock i förstone betänkligheter, men sedan äfven gestrikarne vunnits för Gustafs sak, orepo de till vapen och aftågade hvar tredje man, till lägret vid Rotebro. Tvåhundrafemtio år efter det Gustaf Wasa här talat till helsingeallmogen eller år 1771 restes på ofvannämnde kulle en minnesvård, hvars Inskrift tolkar ofvanbeskrifna tilldraelse. Ingen: resande försummar att besöka detta minnesrika ställe och med vördnad och beundran erinra sig den store fosterlandsräddarens minne. Men nu gå vi in på gästgifvargården och vila oss en. stund. Der träffa vi en gammal aktningsvärd vän, den till sina politiska åsigter strängt konservative f.d. riksdagsmannen Olof Larsson i Svarfom, som här är värd på stället. Olyckligtvis har denne redbare och luglige man nu blifvit nästan alldeles blind, så att han ej riktigt väl kan känna igen oss, nen det glädes honom dock att få språka n stund om riksdagen och politiken. Det sår aldrig väl i längden med de liberala deerna, försäkrar oss under samtalet den rånade folkrepresentanten.. Den som lefver far väl se, svara vi, och så skaka vi hand ned den gamle, och begifva oss vidare. Vägen härifrån och till nästa gästgifvars vård, Hökberg i Enångers socken, är 2!2 mil ång och löper för det mesta genom otrefliga ler rentaf fula trakter. Till gränsskilnalen mellan dessa socknar är ännu en gott stycke väg, och derföre kunna vi ju prata itet mer om Norrala. Norralabon har sedan långliga tider tillbaka sjort sig känd för ett våldsamt och obändigt sinnelag. Tingslagets äfvensom och isynneret Söderhamns rådhusrätts brottmålsprotokoller bära ett bedröfligt vittnesbörd om norralaungdomens vilda framfart, ända in i le senare åren: Det är nu emellertid en stor rlädje att kunna försäkra, att de förr alllagliga slagsmålen och andra våldsbragder not person och egendom, nu i det allra närnaste upphört. Till en stor del torde man nafva att härför tacka socknens nuvarande, vå samma Sång mycket nitiske och humane änsman, som bland andra medel att föra mgdomen till ordning och sans, fann på den ypperliga iden att stifta en sångförening inom församlingen. Snart derefter firade ånyo sångens makt att kufva onda lidelser en ny riumf, ty i stället för att som förr på sönlags eftermiddagarne i stora flockar tåga in ill Söderhamnvoch der strida på lif och död med stadens drängar och fiskarpojkar, stannade de nu hemma i skolsalen och öfvade sig i sång. I denna ädla konst hafva denu kommit så långt, att Norrala sångförening lere gånger gifvit offentliga konserter icke allenast hemma i kyrkan, utan äfven i Söderhamn, hvarsegen sångförening numera svårligen torde våga en täflingsdust med oNorralakrokarne. Efter att en stund bafva slagit oss till ro det gröna vid Källan, ett hvilställe på skogen emellan Norrala och Enånger, raska vi nu på vår fart, och inom ett par timmar äro vi framme vid Enångers gästgifvaregård. Här i socknen få vi sökert stoff till nästa oref. Gubben Noach. Bättegångsoch Polissaker. fm nasir;oötk Vid gamma afdaoalning fart