Aftonbladet – 27 augusti 1869, sida 3

Vandringar i Helsingland. (Skildrade i bref till Aftonbladet.) X. Vägen från Söderhamn till Norrala gästgifvaregård, gp den går genom en stor och -väl odlad dal, men inga naturtåflor af anmärkningsvärdare egenskaper taga här vår uppmärksamhet i anspråk. Vi kunna alltså här marschera med hurtiga steg, likväl, efter vår redan antagna vana, förtroligt samspråkande med hvarandra under vägen. En fjerdin 2 norr om Söderhamö ligger Wågbro tegelbruk och qvarnar. Uppriktigt sagdt, så nämner jag detta endast för att på lämpligaste sätt komma i tillfälle att berätta en liten Wågbrohistoria, utgörande ett litet strå till den stora stacken af bevis på djurens utmärkta instinkt. I en stuga här i Wågbro bodde för bortåt 40 år sedan en utanvidsman, hvars namn jag nu förglömt. Denne kom en vacker dag under en skogsvandring öfver en räflya, och fann der två helt späda micklar, hvilka han medtog hem. De små skälmarne uppfostrades i husfadrens tukt och husmodrens förmaning, derinne i stugan, och blefvo snart tama och sällskapslika som hundar. De fingo springa fritt omkring och gjorde ibland rätt vidlyftiga ströftåg i nejden, men kommo alltid åter till hemmet på qvällsqvisten. Sedan de blefvo växta hade de sitt nattläger i ett uthus vid gården, hvars dörr dock alltid stod öppen. Men som de unga micklarne ej alltid voro så exemplariska, hvad ärligheten beträffar — de snattade då och då en höna från grannarne — beslöt husbonden att döda dem vid jultiden, då deras pelsar blifvit -vackra. Den afgörande dagen nalkades alltmer och mer, naturligtvis utan att de unga, förslagna skälmarne hade någon aning om den snöpliga hädanfärd som hotade dem. TI sitt oförstånd drog dock husbonden försorg om, att de skulle i rättan tid komma till insigt at aran. På qvällen före den rysligt tillämnade exe