Aftonbladet – 26 augusti 1869, sida 2

att locka Frankrike til Belgien eller öfver Rhein. Wientidningarne säga deremot, att det är hr von Bismarck och hr von Thile, som under hans frånvaro förestått preussiska itrikesdepartementet, hvilka på ett emot all diplomatisk anständighet stridande sätt gifvit luft åt sin förargelse deröfver, att Europa fått blicka något in i de preussiska intrigerna i fråga om de tyska sydstaterna. Det kan vara rätt intressant att se, huru en officiös fransk tidning, le Peuple francais, som oafbrutet hemtar inspirationer från TuilCrTerna, framställer gången af detta pennkrig. Det goda förstånd — yttrar detta blad — som blef återupprättadt mellan Österrike och Preussen genom slaget vid Sadowa, har på senaste tiden fått en svår stöt. Man för väl ännu krig blott med pennan, och det finns väl ingen anledning att förmoda, att man snart skall gå från depescher till handlingar, men man måste medgifva, att pennorna äro utmanande och att stor uppståndelse råder i Tyskland. Det ser ut som om vi vore vid början af en ny österrikisk-preussisk strid. Ursprunget till oenigheten behöfver man ej leta efter; den härrör sig af den namnkunniga Prag-traktaten, som, om den tolkas med hofsamhet, möjligen kan blifva grundvalen för den nya europeiska folkrätten, men som, om tolkningen blir för utsträckt, mycket lätt kan leda till konflikter. Egentligen ha Usterrike och Preussen ingenting annat sig emellan än den gamla striden, som fortfarande, trots den våldsamma lösning som ett slags tillfällig utgång har gifvit den, nemligen hvilkendera af de två makterna skall binda vid sig de tyska småstaterna. Det är en känd sak hvad Preussen i denna riktning företagit sig under de senaste tre åren. Det har bildat och beherrskar det nordtyska förbundet. Hvilka förhoppningar, hvilka rättigheter till de sydtyska staterna gifver Pragfreden åt Preussen? Hur stort mått af oafhängighet hafva dessa, stater behållit i sitt förhållande tilll Österrike och. Österrike i sitt förhållande till dem? Det är detta man egentligen strider om, det är sjelfva knuten i frågan; men hittills har kriget varit helt och hållet diplomatiskt, det vill säga man slåss om formsaker, om enskildheter, om det yttre och oväsentliga. Det är isynnerhet fråga om två plumpt tillskurna depescher, som begge påstås vara redigerade af grefva Bismarck, men underskrifna at hr von Thile, som någon tid varit det preussiska utrikes: kabinettets chef. Ingendera af depescherna är just förekommande mot österrikiske rikskansleren, hr v. Beust, och de förklaringar, med hvilka preussiska blad beledsaga dem, äro ännu mindre artiga. Man beskyller honom för att hafva falskeligen tadlat Preussen för en för stark inblandning i de sydtyska staternas angelägenheter och isynnerhet för att ha utöfvat en för stark påtryckning på Sachsen. Man beskyller honom för att hafva gjort ett ogrannlaga, opassande, ja nästan lögnaktigt bruk af de diplomatiska meddelandena genom att offentliggöra dem i röda boken. I fall man får sätta tro till hr von Thile, har Preussen aldrig gjort sig skyldigt till det missbruk af sitt inflytande, som man tillägger det. I allt detta ligger ingenting synnerligt allvarsamt, undantagandes att Preussen, enligt vår mening, tager munnen för full. Att förneka hr von Beust rättighet att offentliggöra diplomatiska handlingar är någonting nytt. Att analysera med ängslig! noggrannhet hvarje ord, som kommer från en ministers mun, när han försvarar sin budget, för att deri finna bevis på fiendtligt sinnelag, det är barnsligt. När den nu, tyvärr, bortgångne marskalk Niel försvarade sin, skulle Preussen säkerligen, om det velat visa sig lika kitsligt, äfven i hans ord kunnat finna saker, som icke lågo deri, det vill säga något att ängslas och beklaga sig öfver. Men allvarsammare än dessa små grälhistorier är ett påstående af hr von Thile i depeschen af den 4 Augusti, det påståendet nemligen som han kastar i ansigtet på Österrike, Tyskland och Europa, att Pragtreden ger Preussen rättighet att upptaga alla de Sydtyska staterna i Nordtyska förbundet. Det är med ett ord Tysklands enhet, som proklameras af den preussiska utrikesministern. Hr von Beust hade i början ej tänkt att svara något på denna oförskämda depesch, och österrikiske krigsministern general Kuhn tycktes ha åtagit sig att svara i hans ställe, i det han med ett visst välbehag uppräknade de nya militära hjelpkällor, som tre års fred, frihet och uppoffringar hafva förskaffat Österrike. Men hr von Beust har svårt för att kufva sin lust att skrifva depescher, emedan han väl vet, att han är en mästare deri. Han har nyligen i en depeschtill den österrikiske charge daffaires i Berlin gifvit hr von Thile några till utseendet försonliga förklaringar. Han försvarar sig emot, att han skulle gjort sig skyldig till någon ogrannlaga t inblandning i Preussens förhållande till de sydtyska staterna: han argumenterar med en kanhända uppsåtlig frihet för dessa staters internationella oafhängighet; och slutligen förnekar han den preussiska regeringen rätt att ställa honom till räkendskap för de ord, han uttalat i delegationerna. Intet kan vara förståndigare, mera moderat, mera dilomatiskt än denna depesch. Många tecken häntyda derpå, att allmänna meningen i Frankrike är så kompakt emot alla krigsfunderingar, att hr v. Beusts planer — ifall han utkastat några sådana, att med det första bringa Frankrike och Preussen i harnesk emot hvarandra, icke ha någon utsigt att lyckas, isynnerhet som marskalk Niel, som var hofvudmannen för krigspartiet och i hög grad åtnjöt kejsarens förtroende, afgått med döden. Ganska betecknande är i detta hänseende följande yttrande, som förekommer uti en längre artikel rörande dessa förhållanden i Journal des Deats: Den allmänna meningen är för närvarande hos oss långt ifrån afvogt sinnad mot Österrike; hon är långt ifrån att ha med misshag upptagit premierministerns i Wien vänskapliga försäkringar. Men må vi dock förstå hvarandra rätt; allt detta beror på ett vilkor, som man ej får släppa ur sigte. Den allmänna meningen i Frankrike är för närvarande framför allt annat afgjordt fredlig. Hon önskar fred icke blott uppriktigt — det