Aftonbladet – 21 augusti 1869, sida 3

flera personer kommo till och bland dem främst Narcisse de Ribaumont. Men så fort Eustacie blef honom varse, uppgaf hon ett rop, tillslöt ögonen och kastade sig åt andra sidan af länstolen: Min hulda kusin, sade han och slog upp sitt svarta visir, ser ni inte att det är jag? Jag är iogen demon, jag är ju er kusin. SDet är inte det minsta bättre, sade Eustacie allt för upprörd och förvirrad-för att kunna vara på sin vakt. Gå, gå, jag bönfaller derom, tillade hon och doldö ansigtet i händerna. Nej, min sköna dam, jag kan ej lemna er i detta tillstånd! Skall jag sända efter min far för att följa er hem? Detta hade han verkligen redan gjort och fruntimren tillrådde det ifrigt, ty det stackars barnet -kunde verkligen icke hålla upp hufvudet längre, men hon sade: Jag skulle gerna dröja litet längre, om jag kunde; en liten, liten stund änvu. Skola de ej öppna de der hemska portarne? De öppnas just nu, sade fröken de Limenil. Hör! nu skola de strida en målee. Fröken Nid-de-Merle är bättre nu? Ack ja! låt mig ej qvarhålla er här. Eustacie ville stiga upp och följa dem, men de båda systrarna, ifrisa att ej förlora något af skådespelet, ilade bort. så skyndsamt att det ej var möjligt, och hennes kusin i sin obehagliga förklädning stälde sig också emellän henne och dem. Ingen brådska, kusin, sade han. Ni förmår, ej röra er ännu. Ah, gå blott, sade Eustacie och ansträngde sig för att ej blifva ond. Ni gör mig blott VÄrre.n Och hvarföre? Det var inte alltid så; örjade Narcisse, så ifrig att gripa tillfället i flykten, att han ej betänkte huru föga gyn