Aftonbladet – 21 augusti 1869, sida 2

epresenvanten iran Hunnerbo härad med jde värma och talent och på ett fruktbärande ätt kämpa för den nya tidens ideer, men di ills detta skett, torde det icke vara skälti utt sätta honom på en så hög piedestal; han vc jelf — ehuru han visst icke hör till de blyg-Ini amma — torde lätt kunna baxnas dervid. iv vi de Den mottönsrätt, som franska lagstiftande örsamlingen erhållit genom senatskonsultet af d len 2 Augusti, skall, så mycket regeringen X in söker att neutralisera densamma genomX senatens rätt till absolut veto, likväl tvi tin velaktigt framkalla förslag af stor betydelse. K bland meotionst, fom icke länge uteblifva, X komma Banska visst flera om lossande af dejn band, hvilka den stränga centralisationen lägk uk på Frankrike och som gör hvärje verk-l ig frihet i det landet omöjlig. n Frankrike har fått vana att räkna på staf ten, och deri ligger dess svaghet. Detta mede 2 kifves numera af nämda lands förnämsta tän-)Ss kare och skriftställare, ibland hvilka t. ex.t Laboulaye öfver detta Simne uttalat sannin-f gar, som funnit Senklang hos hela franska tionein Man bör icke, säger nämde tåre, hemta förevändning från en dålig uppfostran eller från elaka vanor och förklara a fransmännen ur ständ till sjelfverksamhet.c Jernvägsoch handelsbolagen hafva lyckats;r föreningatne för inbördes understöd äro ifullx verksamhet; aldrig hafva vi kommit friheten ji på skam, då man lemnat oss fria händer. r Man borde hafva mera förtröende för landet. Men staten, skall man invända, vägrar icke ll att godkänna och gifva stöd åt hvad som är ) godt, ädelt och klokt; det må vara, men detj:e är dock alltid förmynderskap och ett för-lt mynderskap, som ingenting rättfärdigar. Förj!l att upplysa eller tjena mina medborgare, för1 I d 1 i i q 1 1 j att grunda en skola, ett fattighus eller enl: kyrka, för att använda min förmögenhet på min egen risk, måste jag hos embetsverken begära tillstånd och böja mig för deras föromar, alltför lycklig, om efter tusen uppskof och bekymmer man medgifver som en orga hvad som tillhör mig som en rättiget. Den kommunala friheten är grunden till all annan. I kommunen danas praktiska sinnen och der ser man på nära håll ärendenas beskaffenhet samt vilkoren för och svårighe-:; terna vid deras skötande. Frånvaron af denna : kommunala frihet är också den mest känbara för hela den stora mängd at medborgare, som kanske för öfrigt är temligen främmande för politiken och föga bekymrar sig om statens styrelseform. En innevånare ien liten kommun, belägen långt från den plats, der statsregeringen har sitt säte, kan vara likgiltig för de stora politiska frågorna, men han kanr ej förblifva likgiltig för frågorna inom kommunen och för det sätt, hvarpå de behandlas. Tyvärr har folket i Frankrike hittills icke haft rättighet att närmare inverka på dessa kommunalfrågor, att sjelft få vara med om hvad som ligger det mest om hjertat. Tillståndet har varit sådant, att man ej kunnat göra sig en föreställning derom i andra, med större frihet begåfvade länder. Franska revolutionen hade erkänt, proklamerat och organiserat vissa oeftergifliga rättigheter för kommunerna. Den konstituerande församlingens dekret at den 14 December 1789 var helt och hållet öfverensstämmande med dessa ord af Thouret: Kommunen är underkastad den offertliga makten, men utgör ingen del af densamma; den står till staten i samma förhållande, som familjen står till kommunen. Hvar och en har sina intressen; sina rättigheter och sina utvägar; hvar och en underhåller, vårdar och förbättrar sitt iore och sörjer med sina inkomster för dess behof, utan att den offentliga makten kan komma och korsa denna hemlifsmyndighet, förutsatt att den sistnämda icke gör något som angår den allmänna ordningen. Kommunens oberoende var således lagligen erkändt och dess vårdare skulle tillsätsnom vål, och likväl är det, för re 8egång citera Laboulaye, ev 9et akt. SL att i konstituerande ,. :,,orgligt faktum, var sammansat., tOrsamlingen, som dock ä ; -.v al män med talang och med ädla bjert 5 j k j rent borgerlig trosbekännelse, hvars satser det I tillkommer suveränen att bestämma, icke just I såsom religionsdogm, men såsom uttryck af I samfundsanda, utan hvilka det är omöjligt I dessa satser samt till och med yrkade att Iden skuile straffas med döden, hvilken efter Jatt en gång hafva erkänt dem sedermera upp, Det var den lagstiftande församlingens allmakt. -l Under en sådan allmakt kunde den kommu.Jnala sjelfständigheten icke blifva af stor be, tydelse. . liberala modifikationer till ofvannämda de.kret, och slutligen förstörde kejsardömet hela Ina, utan äfven kommunalråden, och till de . förra togos ofta personer från främmande Tik för van, gjorde Rousseaws inflytande sig nycket gällande. Liksom Rousseau prejdikat, nödvändigheten af en statsreligion, en att vara god medborgare eller trogen undersåte; liksom han ville att suveränen skulle kunna förvisa hvår och en som icke tror på förde sig som trodde han icke på dem; liksom, med få ord sagdt, Rousseau aldrig visste hvad den sanna friheten vill säga, så ledde hans sofismer den konstituerande församlingen i en ganska beklaglig riktning. Man inskränkte visserligen verkställande makten, folket fick rätt att välja administrativa embetsmän och domare, man sökte upprätta flera fria institutioner; men midt ibland allt detta fanns en princip, som beherrskade allt. Nationalkonventet kom också med föga kommunalfriheten. Statschefen eller prefekterna, hans ombud, utnämde ej blott mäirerorter, fullkomligt okunniga i kommunens angelägenheter. Detta sakernas tillstånd fortfor ända till Julimonarkiens dagar, till förordningarne af den 21 Maj 1831 och den 18 Juli 1837, då kommunens administration ordnades på ett något liberalare sätt. Kommunalråden tillsattes genom val efter samma . grunder, som vid valen till deputeradekammaren, och ehuru dessa grunder visst icke voro de mest tillfredsställande för det största antalet af de kontributionsbetalande, voro de äl något rättvisare än förhållandet under