Aftonbladet – 20 augusti 1869, sida 2

Du förlåter mig då? sade hon ögonblickligen lugnad. Förlåter dig? Hvad, min hulda maka? Att jag glömde att du ännu är detta hatade hofs trälinna? Ah! Då — om du förlåter mig, så låt mig bära perlbandet. Det stackars perlbandet? sade Berenger litet missbelåten. Skall detta, belöningen för våra förfäders tapperhet också nödgas spela on roll i det kungliga narrspelet? Men det gör ingenting, tillade han, ty han kunde ej uthärda att ånyo se henne ledsen; du skall få det i afton. Men jag ber dig, var rädd om det. Jag skulle blifva illa sedd af min moder, om hon visste att jag lemnat det ar mina händer, men du och jag äro ett numera. ; Berenger kunde ej uthärda att veta sin maka vara i närheten af hertigen af Aujou och Narcisse utan egentligt beskydd, och han anhöll hos konungen att få deltaga imaskeraden, ehuru han i sjelfva verket afskydde detta narrspel, som han kallade det. Konunven nickade vänligt, sade att detta var isin ordning och förklarade att det stod honom öppet att vara antingen en demon; i tätt åtsittande svart drägt, skor med klufna spetsar, en lång svans och en treudd, eller en af hugenotterna, som till åskådarnes uppbyggelse skulle utestängas från paradiset. Då dessa senare skulle uppträda i rustningar och riddardrägter, föredrog Berenger naturligtvis att vara en af dem. Maskeraden SR i hötel de Bourbon, der ett präktigt galleri var upplåtet åt åskådarne, nedanför hvilket de dansande hade tillräckligt utrymme. Midt igenom scenen löt en ström af vatten, tillräckligt bred för att rymma en båt, som roddes af den unge ibbe de Miricourt, genom en hiskelig mask och grått skägg och hår gjord till färjeman