Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 3

Ytterligare om oron i teologiska lägret. ; Då vi i föregående uppsats under denna rubrik anfört aflidne utgifvarens af Pietisten, 0; O. Rosenii broders, akademiadjunkten M. G. Rosenii anmärkningar mot nuvarande utgifvaren af Pietisten, lektor P. Waldenström, anse vi oss ock skyldige att redogöra för den sistnämndes svar. M. G. R. begärde förklaring på den brådska, hvarmed Rosenii närmaste åt W. uppdrogo Pietistens fortsättning. Svar: från de 7000 vid dödsfallet redan anmälda prenumeranterna ingingo oupphörliga frågor om tidningens öde. När nye redaktören blef tillkännagifven, kommo 2000 dertill, så att bladets läsare nu äro väsentligen desamma som förut, hvilket visar, att nya red. gillas. Inen kallade någon annan till verket. Ny årsprenumeration har bekräftat bifallet. Hr G. M. R. torde ursäkta om vi mot ett sådant vittnesbörd Jägga hans protest till handlingarne, allrahelst som vi veta att han ej hörde till den aflidnes närmaste, i andlig måtton. De ifriga muntliga och skriftliga försöken att ställa Waldenström och OC. O. Rosenius som skiljaktiga antyda några biafsigter och synas blottade på alla verkliga skäl W. tillägger: Hvad som dock mer än allt annat häfde min tvekan att ta emot nämnde kallelse, var medvetandet om den innerliga öfverensstämmelse, som var rådande mellan mig och Rosenius. Att R. skulle utdömt den lära, jag i Brukspatron Adamson framställt, är osanning, och derom hade jag i bref underrättat G. M. R., förrän han skref sin uppsats. R. önskade någon ändring i framställningssättet, men sjelfva saken opponerade ban ej emot. Det vet jag såväl af många samtal jag med honom haft sedan boken utkom, som ock af bref, om hvars tillvaro M. G. R. långt före detta blifvit af mig underrättad, derest mitt bref derom kommit honom tillhanda. Wealdenströms skrift, Brukspatron Adamsson, har på senare tiden blifvit ett väldigt stridsämne inom vissa kretsar. För ej så längesedan framhölls den både mundtligen och skriftligen :som en högst förträfflig bok, liksom äfven Rosenii skrifter; nu kan man ej uppsöka nog anmärkningar mot denna riktning, och Adamsson skall nu fälla Waldenström till jorden som oförbätterlig kättare, helst sjelfve Rosenius skulle fördömt den. Hr W. skrifver: cAtt Rosenius varit med om att förbjuda min boks spridning, är osanning, och derom hade M. G. lätt kunnat skaffa sig visshet, Icke heller Fosterländska stiftelsen har förbjadit bokens spridning. Då boken utgafs, var af stiftelsen en skriftgranskare vid namn H. utsedd, till hvilken stiftelsen helt och hållet -lemnade skriftgranskningen. Denne H. indelade böckerna i 3 klasser: kända, underkända och hänskjatna till stiftelsen. Adamssons förklarades först godkänd, men W elinders ggn föranledde återkallelse, coch så blef saken stående utan något vitsord eller förbud från styrelsens sida. Nu åter fördömes boken som det vådligaste kotteri. Af Rosenii bref till Waldenström kan man ej se annat än att han hufvudsakligen gillat boken. Historien om finska presternas besök hos Rosenius förklaras ock för dikt, hvarom M. G. ckunnat få upplysning af den aflidnes hustru, derest han varit synnerligen angelägen om sanningen. Rosenii personliga vänskapsförhållande till Hedberg förblef alltid godt, och Ros. hustru har i bref till mig beklagat, att M. G. genom sin skildring framställt R. inför Hedberg som en dubbel och kärlekslös menniska. ; Ett besynnerligt folk dessa pietister och andliga lärofäder. Rosenius har ett fjerdedels sekel predikat, skrifvit, hyllats och nära förgudats i alla rikets trakter. Nu hör man ett gif akt! emot honom från alla kanter, hans vän Hedberg förkättras och i första rummet riktas klappjagten mot pietistens nye redaktör, som utan all fråga står Rosenius närmast af alla. Må de mot Roseniska riktniogen ställda anmärkningar vara så rundade och vigtiga som möjligt; men hvarör har man då så länge stillatigande låtit dessa avilloläror genomsyra hela landet. Na torde ogräsets uppryckning ej bli lätt sak. Eller skulle vederbörande anmärkare ej förrän nu fått syn på de bålstora vådor denuförst så ifrigt framhålla? Detta skulle vittna lika ofördelaktigt om deras andliga insigt, som motsatta förhållandet skuile vittna om andlig tröghet och likgiltighet, hvartill den hemfaller, som nedtystar och afprutar på något af den sanning han insett, för fredens skull. Enhvar måste tillkämpa sig en öfvertygelse