Aftonbladet – 16 augusti 1869, sida 2

arne, så avv Salen Kan upplysas med DoFrtaL 1200 ljus. Den erbjöd också nu enytterst praktfull anblick; strålande i sin rika belysning och uppfyld af den lysande samling, som-böljat in senom de stora dörrarnefrån Thorvaldsensrummet. För den kongl. familjens medlemmar voro stolar uppstälda midt på salens fönstersida, men för öfrigt funnos blott några få sittplatser. Till förhöjande af effekten bidrog för öfrigt icke litet, att det ofantliga galleriet var upplåtet åt åskådare, alla högtidsklädda och flertalet utgörande damer. Den ena sidan var upplåten åt mera gyimade personer, som der fingo öfvervara hela balen; på den andra sidan j deremot gick en oupphörlig ström af personer, som fingo uppehålla sig der blott en kortare stund för att taga balsalen i betraktande. Någon stund sedan det öfriga balsällskapet inträdt i riddarsalen, anlände enkedrottningen, den vördnadsvärda och för sin stora välgörenhet berömda Carolina Amalia, framlidne konung Christian VIII:s gemål. Man säger att enkedrottningen icke bivistat någon hofbal alltsedan hennes makes död, och hennes ankomst väckte derföre också nu stor uppmärksamhet. Hon afhemtades från drottningens rum af kronprinsen och mottogs vid dörren till balsalen af konungen, som förde henne fram till de kungliga personernas plats. Kort derefter öppnades balen med en festkadrilj, i hvilken konungen dansade med kronprinsessan och kronprinsen med drottningen. För öfrigt deltogo i densamma blott de utländska diplomaterna och några få högre dignitärer, således helt och hållet en ceremonidans. Enligt det här vanliga bruket, som för främlingen tar sig något eget ut, dirigerades dansen af hofballetmästaren Bournonville, hvilken, rörlig och beskäftig, grep in ganska verksamt, ordnande och ledande. Nominelt skedde detta under tillsyn af en hoftjensteman, jag tror en stallmästare, hvilken var den, som gaf tecken åt den på galleriet vid salens ena gafvelvägg placerade orkestern. Till hofetiketten härstädes hörer också den verksamhet som utöfvas af ett antal med krönta stafvar försedda marskalkar, hvilka hjelpa till att ordna dansen, rödja plats för de dansande samt företräda de kongl. personerna då de begifva sig genom rummen. Efter festkadriljen afvexlade sedermera såsom vanligt valser, francaiser och polkor, och trots den ofantliga myckenhet af folk som tyllde salen, lyckades det, tack vare rummets jättedimensioner, att bereda de dansande ganska god plats, så stor säkert som en danssal af vanliga mått. Sedan den första nyfikenheten att betrakta danssalen och de dansande blifvit tillfredsstäld, spred sig också en stor mängd af de icke dansande herrarne i de öfriga gemaken, der på två särskilda ställen buffeter voro anordnade,, vid hvilka serverades te, glacer och läskande drycker under bela aftonen, samt efter soupern äfven kaffe. I.en balbeskrifning comme il faut borde en skildring af damernas toiletter naturligtvis icke saknas; men jag får beklaga att jag måste blifva mina ärade läsarinner densamma skyldig, då jag icke eger till mitt förfogande det färgrika språk och den rikhaltiga terminologi, som för detta ändamål skulle vara-af nöden. Likväl vill jag icke lemna de svenska damerna i okunnighet om, att drottningen bar en ljusgrön, maisfärgad atlasklädning å la Pompadour, rikt garnerad med Brässelspetsar. På håret och på halsen bar H. M. praktfulla diamanter och på bröstet en rysk orden. Kronprinsessan bar — och detta skall troligen ännu mer intressera mina läsarinnor — en hvit sidenrobe och deröfver en hvit tyltklädning, inväfd med perlor och besatt med rosor; på håret ett diadem af briljanter och rosor. Enkedrottningen bar hvit moireeantique; på bröstet ett stort briljantsmycke samt. en ordensdekoration. — Konungen och kronprinsen buro generalsuniform med Elefanterordens band, blått likasom Serafimerbandet. Man såg för öfrigt många damer i kulörta klädningar, något som, om jag ieke misstager mig, etiketten icke tillåter vid gala-tillfällen på hofvet i Stockholm. Flertalet af de yngre damerna buro emellertid hvita drägter, och alla utan undantag långa släp. I coiffarerna voro de tjocka flätuppläggningar, hvilka efterträdt chignonerna, i allmänhet det mest i ögonen fallande partiet: Omkring kl. 12 reste sig de kungliga personerna från sina platser och begåfvo sig, i samma ordning som de inträdt i salen, ut till soupern. En väg öppnade sig för dem i mängden, genom hvilken de kungliga tågade fram under en djnp reverens af de kringstående. Om jag icke misstager mig, så var det detta moment som Ny Illustrerad Tidnings till bögtidligheterna hitkomna artister valde för den framställning i bild af riddarsalen på Christiansborg, hvilken de torde komma att framlägga för den svenska allmänheten, De kungliga och deras omgifning följdes af den öfriga församlingen, som spred sig kring de i en mängd salar anrättade soupern,. och nu märktes för första gången under aftonen en verklig trängsel, nemligen kring de rikligt försedda borden, hvilka, huru många de än voro, icke kunde lemna tillträde för alla som nu på en gång samlade sig kring dem. Den som en gång fått plats invid ett bord behöll den också gerna till dess han nödtorfteligen försett sig; men dessa lycklige voro på samma gång mycket re mot sina sämre lottade likar, och gafflar med köttskifvor, croquetter m, m. af de smakliga anrättningarne vandrade ur hand i hand från de främsta lederna närmast borden till de bakomstående, hvilka utan denna vänliga handräckning blott hade fått se, men icke röra de gudsgåfvor som vinkade på borden. Det danska lynnets vänliga och godmodiga karakter uppenbarade sig äfven här, och framförallt var man mot dem som igenkändes såsom främlingar särdeles artig och förekommande. För den kungliga familjen och dess närmaste omgifoing var soupern anordnad i en särdeles vacker oval sal, ornerad i etrurisk stil och i fonden prydd med en etagr, å hvilken stodo uppstälda en samling stora och ytterst konstmässigt arbetade silfverpjeser, a Aa nm aj alla ntgärande gafvor. till