Aftonbladet – 13 augusti 1869, sida 3

de öfriga i salen närvarande. Det var son om solen plötsligt slocknat för andra än stackars Berenger, och en mörk och tung skuggs tycktes hafva fallit öfver det ännu denna morgon så glada och lifliga sällskapet. Berenger, bunden af den kungliga etikettens lagar, satt som-en bildstod, med ryggen mot väggen, armarne korslagda öfver bröstet och med stirrande blick, inom sig sysselsatt med att antingen åter i minnet genomlefva sin korta sällhetsdröm, eller försöka inklämma framtidens taflor i den ram ban önskade. Stundom öfverlade han om huruvida bans obetvingliga längtan att i sporrsträck rida bort till Monceaux, fordra att man utlemnade hans hustru, taga henne med sig på sadelknappen och fly. derifrån, var en blott dröm eller en sak som både kunde och borde utföras. Konungen, som förlorat två af tre partier med aniiralen, hvilken senare var alltför mycket en ärans man för att icke taga efter orden majestätets uttryckta önskan att slippa det hofmannaspel, hvaruti han alltid måste vinna, sköt otåligt bort schakbrädet, och gick till sitt: sofrum. Hans kavaljerer uppvaktade, som vanligt vid afklädandet, och han bad dem stanna qvar och stå omkring hans säng tills han blef sömnig, Han syntes ej hafva lust att samtala, men bad Siduey taga sin luta och sjunga några engelska sånger, som han tyckte mycket om då Berenger och Sidney sjöngo dem tillsammans. Berenger tyckte nästan att tonerna skulle qväfva honom om han måste sjunga nu, orolig och nästan förtviflad som han var; men han fann att det måste ske, då den stackars unge konungen sade: Om ni vet någon slags vaggvisa som kan bringa lugn och ro åt en usling, plågad öfver förmågan, så låt mig höra den!