Aftonbladet – 12 augusti 1869, sida 2

rd CER TERESE IRAN VIND OM AINTVULIED BULVIE VAS gar! Men hvarifrån kommen I då, och hvilka ären I? Kunnen I vara okunniga om, att töre er friheten herrskade i Frankrike, mer eller mindre utan tvifvel, men hon herrskade dock, samt att man en morgon fann henne död vid Palais-Bourbons port? Behöfver man, för att öfvertygå ör, visa er Hennes I blodiga mantel, genomborrad af flera hål än Cesars? Men då skröten I öfver frihetens dödsstraff såsom öfver en landet bevisad tjenst. I kalladen er helt beskedligt den allmänna välfärden; och hvad gjorden I väl i den allmänna välfärdens namn? Sen oss i ansigtet och djerfvens upprepa det; vi ha icke glömt det, vi, och så länge vi lefva skola vi komma ihåg, att på den tiden och långt derefter fanns det endast förakt för friheten på edra läppar. . Och om det ändock blott funnits förakt, så skulle det liberala partiet ha kunnat svara det servila partiet hvad Royer-Collard på sin tid svarade, jag Vet icke hvem, Som utmarät honom: till diskussion: Hvarföre skola vi diskutera, min herre? Ni förstår icke mig, och jag förstår icke er, ni föraktar mig, jag föraktar er; godt, så låtom oss då förakta hyarandra! Men det fanns någonting mera än förakt, det fanns någonting mera än förakt, det fanns Februaridekretet, det fanns den allmänna säkerhetslagen; det fatins Lambessa, det fanns Cayenne. Men vi känna icke något nog kraftigt argument för att göra polisprefektens förpassningssedel om intet. Så länge som det liberala partiet måste iakttaga tystnad af tvång, fanns det också ingen enda publicist-af Romieus skola, ingen enda cesärisens dilettant, som icke trodde sig böra utfara emot dess vältalighets frihet. Ha vi drömt, eller ha vi läst en liten skrift med titeln; Le principe Tautorite, undertecknad: Troplongs: ; Nåväl, hvad innehöll detta af senatens president utarbetade och af den officiella tidningen noggrannt aftryckta manifest? Det innehöll ungefär; att af alla straff, som en vredgad försyn kan påalägga det fräiiska folket, vore det allra förfärligaste frihetens plågoris. På den tiden kunde den officiösa ressens alla drängar; alla dö af de hertliga onderna nsprerade författarne icke finna nog med smädelser mot hvad de kallade parlamentarism, d. v. s. mot hvarje af nationen vald rådplägande församlings suveräna rätt. Det vore genörm pärlattiettarisiien, SvM Frankrike var på väg att gå i qvaf och som det ofelbart skulle ha gått i qvaf, sade de, om icke det andra kejsarriket hade för alltid befriat det från detta EE Folket; LE 1 en man, makten 1 en man, an i allt, han öfverallt och alltid, han och ingenting annat än han, se der Frankrikes välfärd och lycka, se der ett sine qva non för dess ära titom landet, för -dess lugn invit det. De ha skrifvit det, de ha upprepat det i alla tonarter i femton år. Och nu plötsligt förändrande språk, komma de och tala till oss med hänförelse gch ömhet om frihetens välsignelse, om parlamentarismens välgerningar. -De göra anspråk på äran att införa landets styrelse af landet sjelf och att erbjuda oss den såsom ett slags nyhet. Talen högre, mina herrat; er framsz farna tid hör hvad I sägen! Men vi kunna dock af aktning för oss sjelfva icke så der låta omkasta rollerna och omflytta sitvationerna. En hvar tillkommer äran af hans verk, er af edra, oss af våra; mellan er och oss ingen , gemensamhet; kommen ihåg det. I hafven bekämpat friheten, så länge I kunnat utan fara, och om I återgifven henne hennes vapen i denna stund, behöfva vi väl sjunga ett Te Deum till ör ära? ej, nej! Öm friheten, Gudi vare lofvad, ni allt mer och mer sträfvar att i 1789 års Frankrike åter intågå den Plats; sm hön aldrig i någon händelse eller under någon förevändning borde ha förlorat, ha vi då-att tacka er derför, er, som hafven principielt förnekat henne och praktiskt mördat henne, eller de behjertade män, de män af folket, de inom sig slutne och i nederlaget stöltej. män; som oupphörligt ha blottat sitt bröst för att hämnas heiine genom sin hållning? i våga ej vända blicken tillbaka då vi tänka på allt hvad desse män haft att utstå under denna tankens långa vanmakt. Frankrike sjelft tycktes ha tagit sitt parti; man kunde säga att det ej vidare kände någon saknad eller hade någon önskan, eller rättare att det hade blott en önskan: att förtjena penningar. Makligt vaggande sig i njutningens dröm tycktes det drifvas framåt genom den kejserliga vindfläkten mot jag vet ej hvilken af gr der vi blott behöfde böja oss ned för att upphemta rikedomarna. Hvad tjenar det till att tala om tanken, om friheten inför ett folk, som ej hyser intresse för annat än det som rör -kursnoteringarna Börsen och som ej frågar mer efter poitiken än en rätt mer eller, mindre på midlagsbordet? Och dock, oaktadt ilskan hos de maktgande, som betraktade hvarje slags motsäselse såsom en förolämpning, trots liknöjdheten hos en bourgeoisie, som hade sökt en ;rsättning för den politiska friheten i hvad ir Troplong så blygsamt kallade den borserliga friheten, trots allt detta hafva mänien från den goda tiden ej förtviflat om sitt and; de hafva icke krusat för faran eller öraktet, för böter eller fängelse. Hvarje ång de talade var man nog grym att sätta afle i deras mun, men de talade ändock ned sinnesstyrka, och det de ej kunde utäga lagade de att det blef sagdt för åhöarne, 3 Hafven I nu tillräckligt förorättat dem? Tafven I nu träffat dem djupt nog, i deras ersoner, i deras tillgångar? I kommen nu ill oss och sägen så ledigt: Frankrike kunde ske stå efter Europa i frihet. Men då en f dem begick ,den oförsigtigheten att fordra riheten sådan Österrike eger den, föreföll er enna frihet så oroväckande, att det ej på ainte-Pelagie fanns jerndörr nog stark att ll straff bomma igen om honom. Och nu, då det icke lyckats er att utrötta frihetens försvarare, då det tvärtom r de, som gjort er modfälda, söken I tillkansa er deras egen seger. Men denna seger r det icke I, som hafven förberedt, utan det a 0 AV AO RA es BR