Aftonbladet – 11 augusti 1869, sida 3

v : särger, bland andra Kung Carl, den unga hjelte, som belönades med stormande applåder. Fester bivistades af 120 personer, danskar, norrmän och några svenskar. Ingen från svenska legationen var närvarande. Sorgligt vore det, om det ryktet är sannt, som påstår att svenskarne afhålla sig från föreningen, derför att der finns så mycket arbetare och tocke der, såsom någon lär ha uttryckt sig. Af de begge andra nationerna märktes många framstående personer, och danskarnes — arrangörernas — fina artighet mot brudens hemland, som visade sig deruti, att Sverge alltid sattes främst i tal, i salens dekorering o. s. v., förtjenar att offentliggöras. Så långt mitt ombud. Jag måste dock bekänna,; att den underdåniga förtjusvingen icke skulle ha fått så stor makt med mig sjelf om jag varit närvarande. Och att svenskarne icke voro mera talrikt representerade, tror jag mig veta bero på helt andra grander, hvilka dock en viss delikatess förbjuder mig att nu redogöra för. Men vi befinna oss i Köln — icke sannt? De något trånga gatorna smaka icke så litet af småstad och af de 120,000 invånarne måtte en stor del vara utflyttad på landsbygden, ty det ser alldeles fasligt folktomt ut. Jean Marie Farina tycks hvarje handlande heta. Åtminstone står den bekanta parfymörens namn måladt ofvanför alla salubodar. Midt ibland detta öfverflöd på vällukter är dock grändernas odör temligen tvetydig. Utanför Rubens Geburtshaus stanna vi naturligtvis ett ögonblick och buga oss för den etore målarens i trä inskurna bild, som tronar ofvanför dörren. Våra betraktelser afbrytas af hästtraf. Ett större preussiskt kavalleriregemente i hvita rockar rider förbi. Afven hit har Wilhelm eröfraren sträckt sin faderliga arm och hans ryttarstaty har för kort tid sedan blifvit aftäckt vid ena ändan af den nya Jernvägsbron, som nu sammanbinder Rhenflodens stränder. Begreppet om djurplågeriv måtte vara mycket litet utprägladt, ty hästar och hundar behandlas på ett sätt, att det väcker förvåning. Just vid hörnet näst intill dömen stupar en stackars hästkrake under tyngden af ett stenlass, och ett stycke längre bort kommer en hund, såsom fallet är i utlandet, dragande en stor kärra. Men kärran är lastad med icke mindre än tjugu halfankare vin, och för mycket mindre kati rån slita en hund. Körsvännen klatschar med piskan och ser temligen omild ut mot den lilla dragaren, som med hängande tunga och bedjande blickar knogar af alla krafter. Visst är det sant att Kölnerborna härstamma från modren till vilddjuret Nero, men på adertonhundra år kan man väl bli hyfsad, tycker jag. Agrippina, Neros mor, hitförde femtio år efter Kristus en romersk kolonie, Colönia Agrippinensis. Deraf troligen stadens namn: Cologne (Köln). Mycket religiösa måste invånarne emellertid vara af sig, ty staden har icke mindre än 25 kyrkor och några mindre kKapeller. Detta är dock en småsak emot hvad som varit. I början af detta århundrade räknade man ända till 200 till gudstjenst invigda byggnader. Den förnämsta är naturligtvis domkyrkan, och den är vanligen första föremålet för hvarje resandes nyfikenhet: Vid en hastig öfverblick har dess yttre en påfallande likhet med Strassbourgerdömen. Snart märker man dock skilnaden i detaljerna. Kyrkans anor känner ni, förstås. Det torde vara tillräckligt nämna att fastän grundstenen lades till detta tempel redan på 1200-talet, är det ännu icke fullbordadt. Man bygger och reparerar ännu i denna stund. Hufvudtornet har knappast uppnått 25 a sin ursprungligen tillämnade höjd. Det har likväl behöfts all möjlig omtanke, för att rädda byggnaden från förfall, och under åren 1842—1869 ha mera än 2 millioner thaler gått åt till reparationer, Man gör fortfarande insamlingar genom ett slags lotteri, kalladt Dombau-Prämien-OCollecte. Efter att ha banat sig väg genom en hel mängd efterhängsna s. k. Lohndiener, hvilka erbjuda sig till ciceroner, inträder man i templet. Anblicken är impösant. Glasmålningar och bildhuggerier hvart man vänder sig. I koret är hvarje tänkbart föremål af högsta konstvärde. En krans af grafkapeller upptager fonden. Bland annat ligger här under en sten i golfvet Maria af, Medicis hjerta begratvet. Utsigten från tornet frestar oss och vi stiga mot höjden. Ju högre upp vi komma, ju mer vidgar sig synkretsen, förstås, och vi kunna följa med Rhens. slingringar åtskilliga mil. Stadens husmassor taga sig så bra ut som möjligt i fågelperspektiv och horisonten begränsas af Siebengebirges toppar. Det är en tafla, som icke bjudes många gånger i lifvet. Åtskilliga marmorfigurer skjuta fram här och der på dömens ytterväggar, och bland dessa märker man, egendomligt nog, Faust, aMargaretha, cMephistopheles,, Wilhelm Tell, m. fl. Rundt omkring staden går en ringmur och der bakom plöja ett par ångbåtar flodens böljor. De ställa sin färd till olika platser, såsom Mäölheim, Disseldorf o. s. v. Om man skulle följa med? Får går för Disseldorf! Färden är gjord på ett par timmar och framkommen, har jag sällan känt migt så hemmastadd på någon plats, som i den lilla målarestaden vid Rhen. Genom vackra och breda gator, samt förtjusande parker, förnämligast den s. k. Hofgarten, skyndar jag att uppsöka de af Skandinaviens artister cam möjligen ära tillfnnandes. De äro alla