Aftonbladet – 9 augusti 1869, sida 3

I H. Ankarcrona. G. Adtersparre. ;l G. W. von Francken. Rob. Almström. ll DL. Sandgren. C. G. Collin. ) 4. Bjurholm Carl E. Ekgren. Landsortstidningarne torde benäget återIgifva förestående inbjudning. Bref från en vandrande botanist. (Forts. fr. 178.) På morgonen den 22 fortsattes vägen till Fossa, då man närmar sig Åreskutan, hvilket väldiga fjell man en stund har rakt framför sig, tills man viker af och färdas utefter dess fot på södra sidan. Just som vi svängde om hörnet vid dess fot, insveptes fjellet i moln, så att vi blott en kort stund fingo njuta af dess anblick. Mellan Fossa och Stalltjernsstugan har man Tennforsen, det andrå af Sverges vattenfall. Den ligger dock ej vid vägen, utan får man ro ungefär !4 mil öfver den öfre Tennsjön för att komma dit. Ur Iden nyssnämnda sjön störtar sig Tennforsen med en vattenmassa 10—15 gånger större än Norrströms, utför en 100 fot hög klippvägg ned i den nedre Tennsjön, som är alldeles Thvit af skum från forsen. De båda små sjöarna hafva leende stränder, bevuxna med blandad löfoch barrskog. Från öfre sidan Ikan man utmärkt väl se fallet, emedan man just vi det ställe, der vattnet störtar ned, TIkan komma så nära, att vattnet sköljer tåI spetsarne. Från nedra sidan kan man deremot ej se mycket för den mur af skum, som stiger mycket högre än sjelfva fallet. NeI danför forsen är marken alldeles som ett kärr i följd af det ständiga duggregn som kommer från vattenfallet. Man sade oss att få resande fått se forsen så grann, som vi fingo det, emedan vattenmassan nu var ovanligt stor; också syntes intet af den sten, som ligger midt i forsen och dit en björn, såsom det berättas, en gång simmat. Det enda, som utvisade denna sten var en, om jag så får uttrycka mig, stor kulle af vatten midt ute i forsen. Sedan vi lemnat Tennforsen bakom oss, började vi allt mer och mer närma oss fjellen och vid Stalltjernsstugan funno vi den första snödrifvan. Derifrån gick vägen till största delen öfver en fjellmyr, omkring en stor sjö till skolstugan. Det var en ganska ruskig färd! För att få något fast underlag för vägen öfver kärret, hade man lagt stockar på tvären, dessa voro ganska sparsamt betäckta af jord, så att det var en grop mellan hvarje par stockar. Dessutom blåste en allt genomträngande vind från fjellen och dref ett fint, bitande kallt duggregn i våra ansigten. Vi hade tänkt färdas hela vägen öfver fjellet på aftonen, men i följd af det otäcka vädret beslöto vi att stanna i skolstugan öfver natten, ehuru vi ej lofvade oss något godt qvarter i denna fjellstuga, den sista menniskoboning på svenska sidan. Men huru öfverraskade blefvo vi ej, då vi kommo fram. Vi fingo se ett vackert gulmåladt tvåvåningshus med tvenne flyglar, omgifvet af en mängd större uthus. Då vi stego ur kärran blefvo vi införda i ett stort rum, der allt var putsadt och fint, bonadt golf och snöhvita gardiner. Der inne var något kallt — ute var blott 6 grad. — men det hjelptes snart genom en dugtig brasa i en prydlig jernkamin — sådana begagnas öfverallt i Norge. Sedan vi något värmt oss, bådo vi om mat. Man kom då in med en anrättning, hvilken ingen behöft försmå. Utmärkt smör, snöhvitt färskt hvetebröd, dito rågbröd, tunnbröd, getost, renkött m. m. och slutligen en utmärkt god kalfstek. Kan man vänta sig sådant på ett ställe, der stora snödrifvor ligga vid knvutarne vid midsommarstiden? Det var för öfrigt den bästa gästgifvaregård vi under hela resan träffat på. — Tidigt följande morgon fortsatte vi färden öfver fjellet i ett likadant dugg-regn, som det som föll dagen förut. Det var midsommaraftönen! Huru kunna tro det? Stora drifvor på alla sidor, stundom högre än både kärran och vi tillsammans. Vegetationen utgöres af några björkar som äro vridna i de mest besynnerliga former och som icke visa tecken till löf. Då man kommer något högre TP försvinna äfven dessa och nu återstå blott några fots-höga pilarter och några grå fjellörter. Snödrifvorna antaga allt större dimensioner och växa slutligen till stora snöfält. De enda företeelser, som ge något lif åt naturen, äro fjellbäckarne, som här och der hoppa utför klipporna, samt det klagande lätet af någon vadare. Genom en sådan trakt ärdades vi på en väg, der hjulen stundom sjönko ned till axeln. Det var föga angenämt! Då man kommer till Kongsstuen, den första gården på norska sidan, får man åter börja stiga nedåt och inom tio minuter är man nere i en leende dal. Hvilken beh lig känsla var det ej att från de kalla fjellen med sitt duggregn och blåst komma ned i den ljumma och lugna dalen. Här regnade det ej heller, ty regnet deruppe förorsakades deraf att vi foro midt igenom molnen, hvilka vi nu hade högt öfver oss. Högt uppe på dalens sluttniog går vägen; under sig har man den skummande Vördalselven och på sidan om denna vägen från Melen, med hvilken man sammanträffar, sedan man sänkt sig ned till stranden af elfven och man är derefter snart framme vid Suul, första gästgifvaregården på norska sidan. Här måste ja för denna gången afbryta och får jag blott nämna att jag här i Throndhjem blifvit mottagen af alla på det mest förekommande sätt, och besågo viigår en svensk teatertrupp — Abjörnssons elevteater från Stockholm. På resan från Levanger och hit hade vi sällskap af den utmärkte författaren Asbjörnssen, hvilka gaf oss rekommendationsbref till Salten. Den 30:de resa vi härifrån till Bodae. Hrönikea. Det fanns en tid, för icke längesedan, då Ingaon rAll var ntarkgammara än den att enata