Aftonbladet – 7 augusti 1869, sida 3

: Claude Gerard Dn contra 5 Victor Hugo. e Till Redaktionen af Aftonbladet! -I Efter läsningen af Skrattmenniskan och a med denna öfverskrift har Claude Gerard uti Dagligt Allehanda för den 26 sistlidne Juni , ansett sig böra med sitt högt uttalade ogilel lande söka återföra Hugo till den sans och I måtta, som är konstens och skönhetens fört sta regeln. . . Det är alltid bra, när reflektioner föran. leda till bandling och således också när kritikern öfver ett Titterärt arbete ger författaren anvisning, huru han bör skrifva. Af en så praktisk kritiker väntas också, att han insänder sitt kritiska opus i fransk öfversättning till författaren under adress HautevilleHouse, Guernsey,. Kritikens ogillande, än så högt uttaladt, hade eljest skett för döfva öron. Efter läsningen af Skrattmenniskan funno vi, liksom helt visst många med oss, att Victor Hugo afsåg med sitt arbete att gifva låt läsaren en sedemålning af en del af det I engelska lifvet under början af förra århunIdradet, men företrädesvis af vissa klassers orättmätigt sig tillvällade makt öfver de andra. Victor Hugo förklarar ock i ett förord, att boken egentligen borde bära namnet: Aristokratien. Det är en bit kulturhistoria; romantiserad. Romanen genom sin form medgifver naturligtvis icke åt förf. att lemna en allsidig skildring häraf, utan endast att framhålla ett eller annat moment. Den innehåller tablåer, till hvilka läsaren föres fram utaf en konstnär, som med saftig pensel och effektrika färger målat scener af oskuldsfullhet och naivite, uppoffrande kärlek och hängifvande trohet, och deras bjerta motsatser. Det är vidare landsk apsoch marinstycken, än praktfulla, äb kraftfulla, i hvilka åskådaren dock varsnar mycket naturstudium. Sammanhanget emellan de särskilda taflorna utgöres af berättelsens tråd. Denna berättelse är fängslande, väcker vårt hela intresse och är, med några få undantag, objektiv. I sin största enkelhet innehåller den följande: På Jacob II:s befallning har, för vissa beräkningars skull, ende sonen och arfvingen till lord Clancharlie, som under sin frivilliga landsflykt lefde och dog i Schweiz, blifvit efter fadrens död och såsom spädt barn utlemnadt till Comprachicos eller ett slags zi-guenare, hvilka på ett lika grymt som konstmessigt sätt till oigenkänlighet sönderskurit vissa ansigtspartier, så att vid ansigtsmusklernas rörelse uppkom hos den sålunda stympade det utseende, som om han skrattade. Deraf bokens titel af Skrattmenniskan,. Vid 10 års ålder öfvergifves han af dessa individer, som under en följande regering icke tolereras i landet. — De fly i en däckad segelbåt från Portlands strand, vid hvilken barnet af dem qvarlemnas. Den lille gossen vandrar under natten och snöstormen länge förgäfves för att söka efter en bostad och påträffar utisnön under sin vandring ett. spädt flickebarn, som hvilar vid sin nyss ibjälfrusna moders barm. Hän tar upp det och finner slutligen en bostad och ett hem för både sig och henne hos en så kallad charlatan och konstmakare eller en person som är litet af hvarje, men som har tillsägandes bjertat på rätta stället. Snart upptäckes det att flickan är blind. Nattfrosten har förstört ögonens nervlif, men icke deras vackra form. Barnen växa till invid hvarandras sida och älska hvarandra. Man drifver omkring på marknader och ger föreställningar samt kommer slutligen till London, der skrattmenniskans utseende blir föremål för allmän uppmärksamhet, Under den natt då Comprachicos, öf;erraskade af snöstormen, lida skeppsbrott, anteckna de, med en gifven undergång för ögo-nen och under möjlig beräkning af Guds föråtelse för sina brott, detaljerna af det sist vegångna brottet: qvarlemnandet på den öde stranden af den stympade sonen till lord Olancharlie. Anteckningen, som sker på bakidan af konungens handling, hvarigenom parnet till Comprachicos försåldes, lägges i n tom butelj, som, väl korkad, anförtros ut hafvet och efter 15 år uppkastas på stranden. Skrattmenniskan uppsökes, inträder i sina ättigheter och i House of Lords, der han, trots af sitt tal om menniskans rättigheter ch de lägre klassernas betryckta ställning, tskrattas för det löje, som kontrasten melan hans eget allvar och de skrattväckande örvridningarne uti hans anletsårag framkallar. lan återvänder hastigt till den blinda flean, hvars sista suok han emottar på däcet till den farkost, på hvilket hon och foterfadren ämna fly, och vill återförenas med Sremålet för sin kärlek -genom att lemna sitt f åt vågen. Han dör. Denna enkla fabel hade, skulle man tycka, eqvämligen kunnat, inrymmas på några ganka få sidor men Homers Ödysse skulle okså kunnat icke mindre beqvämt inrymmas Lom ett så litet spatium. Uti det konstnäriga utförandet af detaljerna ligger ju emelertid värdet af ett epos, likagodt om detta pos tillhör antiken eller den moderna tiden, Ivars epos är romanen. Visserligen har Victor Hugo, stängt taget, är felat emot estetikens lagar, då han gjort törre digressioner ifrån hufvudämnet, än sora etingades af sjelfva berättelsen. Men den läare, som förmår beherrska sin nyfikenhet att å veta händelsens utgång, lär helt visst nna sitt tålamod belönadt med de belysingar, förf. lemnar öfver det skildrade tidevarfvet. Digressioner uti den Hugoska rovanstilen äro ingen nyhet. Såsom bekant gå de uti snart sagdt alla hans romaner, ksom tillhörande hans skaplynne. Det är om om detta mäktiga snille behöfde en unerbäddning för de hvassa uttrycken, en utDädning af de starka tankarna an and.