Aftonbladet – 5 augusti 1869, sida 3

Du får inte fly undan för mig, nu, sade han och bemäktigade sig hennes hand och rm. Ah! är hon inte den käraste, älskligaste drottning i verlden? Och de svarta ögonen lyftades mot hans med en så öppen, hjertlig blick, att han tyckte sig kunna se ända till bottnen af deras klara, mörka djup. Det är hennes verk således, detta. Men, Eustacie, så snart jag fått sanningen att veta, skulle hvarken eld eller flod länge kunna hindra mig från att komma till dig, mitt hjerta, min älskade, min maka. Hvad! din maka, i trots af det der elaka bretvet? sade hon och försökte se ond ut. Min maka för evigt, oåtskiljeligt. Du måste blött kucna aflägga ed på att du ingenting visste om det bref, som föranledde min resa hit. Stackars jag! Nej, jag drömde ej derom! Celine, som också var i klostret, blef ju hemtad af sin man, innan hon var fjorton år; madame Blanchet var brud i sitt femtonde år; alla blefvo gifta hit och dit, utom jag... hon påtog en min, så oemotståndligt löjlig att Berenger måste skratta — jag, gammal nog att kläda S:t Catharine till brud, och utan att kunna begripa bvar herr baronen blifvit af. De ansågo mig för ung, sade Berenger, att bära lifvets sorger och bekymmer. Och derföre lemnade man dem åt mig? Bekymren! Hvad bekymmer har väldua, utom att hålla reda på drottningens solfjäder? Det vet du litet! sade hon halft föraktligt, halft missnöjd. — . : Nej, förlåt mig, ma mie. Hvem har oroat dig ? Ah! Du skulle väl anse det som ingenting att oupphörligt blifva plågad af Nar