Aftonbladet – 4 augusti 1869, sida 3

0it; or öse nd De 1 tt t. st d a d it oc Ha historien galnare än den andra; att ämnet utgjordes af jagt, Drarjehanda hufvudstadsäfventyr eller. hästar faller af sig sjelf. Då vi framkommit till Rambouillet, vår det. vår första omsorg att göra en gröndlig heder åt den frukost, som väntade oss i ett åf den lilla stadens värdshus. r uppstod dock ett ällvarsamt bekymmer: det vari fastan och dertill en gr hvadan köttmat, jemte flera af de uppdukade sakerna, ingalundå finge förtäras. För mig föreföll det ytterst löjligt, allrahelst då jag hade de ofvannämnda historierna i friskt minne, att höra dessa pariserlejon med fullkomligaste allvar öfyerlägga. huruvida man finge belasta sitt samvete med en kotlett eller en bit skinka. Somliga hade af sina respektiva biktfäder fullmakt in blanco med afseende å dylika tillfällen; andra åter, som icke voro gåväl dokumenterade, hade en svårare strid att utkämpa mellan samvetet och mågen, men i allmänhet blef-utgången till fördel för den senare. — Efter intaget kaffe och konjak instufvade vi oss efter vg i de tillreds varande vagnarne, och så bar det af i friskt traf. Vi hade icke färdats länge utom staden; förrän jag öfverraskades af landskapets karakter; skogspartier omvexlande med hedar, men ingenStäder spår till boningar eller odling. En herrlig infattning af ett jägtstycke, men snarare föranledande mig att anse mig vara någonstädes i Swåland än några få mil från Paris. SM En timmes åkning förde oss till La Christinire., en liten by der hästarne väntade, äfvensom la meute, bestående af omkring sjutio hundar, förda af ett dussin piqueurer i sin traditionella Arägt, trekantig hatt med guldgaloner, röda fract karsamt parforcebornet och hirschfängaren. Om också en svensk jägare ser med en viss ringaktning på en jagt, der intet skjutvapen medföres, och der det hufvudsakligen beror på att ha en häst med pröfvade ben och lungor, måste å andra sidan medgifvas, att anblicken af en dylik smeute., eller equipage de chasse, som hundarne, jemte piqueurer, lika ofta kallas, — hvadan egaren eller agtherren, kallas maitre dequipage — är något för jägarsinnet ganska anslående. Hundarne, bra nog större än våra stöfvareg, äro brokiga, svarta, hvita och gula, med grof ragg, stora präktiga hufvuden samt långa hängande öron. De föras visserligen or sex till åtta i bvart koppel, men äro oftast så lydiga, att de med pisksmällar hållas tillhopa, äfven då de gå lösa, som vanligen förhållandet är efter slutad jägt. Den piqueury hvars åliggande det varit de faire Je, bois,, det vill säga att spåra upp en bjort, Hvårs kön och ålder berättigade honom till det föga afundsvärda företrädet att hetsas, infann sig Snart och aflemnade h tillfredsställande rapport, hvarefter vi ofördröjligen suto upp och drogo till sko; Framkomna till hjortens nskap, och sedan les I chiens dattaque. blifvit förda på hans spår, behöfde vi ej vänta länge förrän vi hörde le lancers) blåsas, att ra nemligen var på fötter i samma ögonblick voro vi alla i sträckt galopp. an må dock ej föreställa sig, att jägarskaran söker att omedelbart följa Hiort och hundar, oberoende af markens beskaffenhet. Den fullkomliga bristen på stenar, som aldrig funnits, och stubbar, som omsorgsfullt gräfvas upp för att användas till bränsle, gör visserligen en dylik ridt lättare, än hvad förhållandet skulle vara i Sverge, men i alla fall äro skogarne tillräckligt snårigay för att hindra ett hastigt färdande till häst i dem.Jägaren håller sig på de vägar och gångstigar, som i alla riktningar genov korsa en finsk skog, och om man ofta får göra en bra nog stor krok; så vinner Noam ändock tid genom den hastiga farten. .Som sagdt, vi voro redan i fart, då plötsligt två hjortar störtade förbi oss; dessa voro dock ingendera la bete de chasse, den bjort som jagades, och om det här hemma i Svarte gör oss temligen detsamma, om vi efter ett vackert dref skjuta den jösse, som ursprungligen rr upp, eller om hundarne under tiden bytt hare, så är sådant ombyte af jagtdjur ingalunda i sin ordning vid en fransk hjortjagt. Hundarne voro emellertid på rätt spår, och strax efter de förra hjortarne fingo vi se den sannskyldige hoppa öfver gångstigen framför oss: Det var en gammal hjort, som fällt sina horn, och då la vue nu skulle signaleras satte hertigen af L.... sitt horn till munnen hvarvid jag hade tillfälle att iakttaga en rätt löjlig scen. La vue, signalen att djuret är i sigte, blåses nemligen olika för djur af olika kön och ålder, och den omständigheten, att Ja bete de chasse hade fält hornen, kräfde äfven sin särskilda sighal. Hertigens gamla lifjägare, som red bakom, blef utom sig af ängslan, att hans husbondeskulle blåsa galet och skyndade att brämma den rätta melodien under lifliga åtbörder för att angifva takten. Jagten var nu i full gång och hvar en följde med så godt han förmådde. Det är en berusande känsla att så der sträcka af; känner mansin häst tillräckligt, att icke behöfva frukta ett felsteg, så egnar man hufvudsakligen sin uppmärksamhet på agtens gång samt till viss grad på den mark man ärdas igenom. Än får man lägga sig framstupa ör att väja undan nedhängande grenar, än får nan bereda så att sätta öfver ett binder; här lyktar en flock skrämda rådjur, der kommer-en vare eller en kanin och kilar i sin förblindelse ulldeles under hästfötterna. Ett rådjur, som till sin olycka kommit i vägen för hundsvärmen, blef igonblickligen Va ok men hänförda af hjortpårets parfym lemnade hundarne det älldeles rördt. Hornsignaler hör man på ett håll, jagtop på ett annat och jägarnes röda rockar ser nan skymta än framför än bakom, alltefter som agten vänder i olika riktningar. jenna jagt fortgick emellertid utan märkbara Säpo rakt fram åtminstone under en timnes tid. Hertigen, Marquis dH.... och jag höllo tötem amt tillryggalade väl åtminstone två svenska mil å detta vis, utan tappt å hundarnes sida eller alt å vår; de enda tillfällen, då vi saktade faren, voro då vi måste uppför. eller utför mycket ranta backar, ty en vanlig utförsbacke aktar man j här vid läg. Då hundarne slutligen js stannade vi, dryande af svett och med bultande tinningar. Så måningom upphunnos vi af de öfriga och det lef en half timmes rast innan hjorten ånyo kom å benen. Le relancer, eller: signalen att hunarne ånyo fått nPp djuret, blåstes och vi fortsatte igten. Afbrotten blefvo nu tätare, enär hjorten, mån af stigande trötthet, kastar åt sidorna och ör konster som en unghare.Efter, sex timmars igt befunno vi oss vid en stor damm eller liten ö, der hjorten oupphörligen simmade öfver, försöande i dödsångsten att på detta sätt befria sig ån sina plågoandar, hvarvid det var en rätt egen mn ätt se hundsvärmöen simmande bak efter som en ng svans. Efter åtskilliga sådana försök slutade jorten med att att stanna midt i Sjön, noga vende, att hundarne der ej tordes på honom. Väl rsökte en eller annan fyrbent våghals att anfalla orten, men dessa blefvo vederbörligen doppade, att de tjutande togo reträtten; till slut lem) Det är med afsigt som jag använder en del franska jagttermer, emedan det utgör en vigtig gren af en fransk jägares uppfostran att känna och rätt begagna alla: dessa termer, äfvensom de olika signalerna; som, blåsas i la trompe,, det stora pårforce-hornet, hvilket, buret öfver venstra axeln och under höora årmen. likasom hirschfänecaren och iagt