Aftonbladet – 4 augusti 1869, sida 2

bd 3 kr eg at någon hjaln 3 vestmakterna, satte e all S7 Vilt till de skandinaviska sympaierna. Nödvändigheten af att hejda den ;ermaniska invasionens ström på den cimbrika halfön borde, trödde de, bli en fråga om if eller död för hela den nordiska raeen, såväl som för dem sjelfva, och de atvaktade med otålighet ankomsten ar 40,000 svenskar eh norimän, som skulle. föröka deras kiriga styrka vid besättandet af deras gamla Danhevirke, eller åtminstone bistå dem i deras sista ansträngning vid Dybböl och Als. Alla dessa danska förhoppningar blefvö svikna, och den isolering, hVårtill detta tappra folk såg sig dömdåt, förorsakade den bitterhet, som det alltid bar inom sig mot sina nordiska bröder, för att brista ut med tiofaldig styrka. Danskar, svenskar och norrmän, ehuru litet mer än slägt, voro åter litet mindre än vänner af hvarandra. De gamla beskyllningarne för dansk -tysk tröghet och svensk-franskt lättsinne sattes åter i omlopp, och ännu en gång fanns det ingen europeisk stad, som dansken mindre bekymrade sig om att besöka än Stockholm, och svensken visste intet ställe, som hån omsorgsfullare undvek än Kjöbenhkavn. Våga vi antaga, att äktenskapsförbindelsen mellan de båda skandinaviska dynastierna är ett förebud till bättre känslor mellan de skandinaviska folken? Prins Fredriks giftermål med prinsessan Lovisa kan på intet sätt betraktas såsom en händelse af politisk betydelse; cd ehuru Carl XV, Sverges konung, icke har någon annan afkomling än den prinsessa, som i-onsdags stod brud, är den rätt nedstigande manliga successionen till Sverges tron betryggad genom konungens broders, prins Oscars tre söner. Det är derför icke ringaste utsigt till, att de tre rikena skola komma under en spira, icke en gång förmedelst personlig union; och icke heller äro vi på något sätt böjde för att tro, att en sådan annexation, i fall den -vore verkställbar, skälle det ringaste lända till de ifrågavarande rikenas bästa eller till enighet och såmdrägt dem emellan. Hvad vi anse högst önskvärdt är, icke en politisk amalgamering, utan helt enkelt ett hjertligt godt förstånd mellan dem. Skandinaverna ha ingenting att vinna genom den ena grenens af deras familj öfverhöghet öfver de andra. Men deras styrka, den fysiska såväl som den moraliska, kan hundrafaldt förökas genom ömsesidig samverkan och understöd. Likasom fallet är med Spanien och Portugal, behöfver icke heller den individuella sjelftillvaron uppoffras för det närmaste politiska förbunds fordringar och den fullständigaste gemensamhet i intressen. Danmark och Sverge måste vara såsom ett i förhållande till hela den öfriga verlden, men sambandet mellan dem behöfver icke vara innerligare, än som anses förenligt med de lokala patriotiska sträfvandena. Föreningen mellan två medlemmar a! deras regerande familjer kan måhända betraktas såsom det första steget till ett så önskvärdt förhållande.