Aftonbladet – 2 augusti 1869, sida 3

tt menar man naturligtvis ej rikedom, som blott Olkan bli ett fåtals lott, utan det anspråkslösa 0 I ekonomiska oberoende, som tillåter att höja n blicken öfver stundens närmaste tvingande kraf. När arbetareföreniogarne främja detta syftemål, så göra de sig till en kraftig naa Jtiona Ibeväpning; ty det är numera ej antalet qvadratmil, eller den slagfärdiga härens styrka eller krigsbudgetens siffror, som beteckna den ena nationens öfverlägsenhet öfver den andra, utan det är de moraliska, ekonomiska, politiska framstegen, hvarpå ett folks verkliga makttill ökning hvilar. Och dessa fran vsteg bero lyckligtvis mindre, än mången torde föreställa sig, af folkmängden. Med denna öfvertygelse om de Nordiska arbetareföreningarnes ändamål och om utsigIten att nå detsamma, ville tal. bedja de församlade att höja ett lefve för dessa föreningar, deras lycka och framgång. Denna skål dracks med stort jubel. Hr Hagerman presenterade härefter för de närvarande förmannen för Kjöbenhavns arbetareförening af 1860, redaktören för DagsTelegrafen, hr Rimestad, som å de kjöbenhavoska arbetarnes vägnar i varma och anIslående ord tolkade de känslor de erforo af sitt mottagande. Då jag framstår för att tacka för den stora gästfrihet och den vänj skap. vi rönt, yttrade tal. bland annat, vänder jag mig till det svenska folk, Linnås, i Berzeli ii och Tegnörs folk, till Gustaf Adolfs och de stora Carlarnes folk samt till StockTholms inbyggare. Ju längre vi kommit ia i Sverge och slutligen framträngt till dess hjerta, dess varmare ha de känslor blifvit, Isom vi erfarit. Tal, erinrade härefter om fordna tider och den fiendtliga ställning de nordiska länderna så ofta intagit till hvarandra. Svenskarne hade en gång på Brunkeberg nedhuggit det danska gardet, och deri hade de gjort rätt, ty danskarne hade då ingenting att der beställa. Svenskarne hade blifvit nedhuggna då de stormade Kjöbenhavn. Detta var äfven rätt, ty då hade de ej heller något att der beställa. Nu gällde det andra strider; vi kämpa för vänskap, K Do LL Le a PV RO KR och arbetets sak, och det folk hade största bedern, som i denna karp ginge längst fram. Hr Rimestad slutade sitt tal med följande tillrop: I här tillstädesvarande män och qvinnor af Danmark, höjen ett lefve för Stockholms arbetare och invånare! Tailrika och starka hurrarop, blandade med fanfarer och sång, följde på detta tal, hvarefter kyrkoherden Ekdahl uppträdde, förklarande, att han blifvit anmodad föreslå en välgångsoch tacksägelseskål för hr Rimestad, hvilken med lika kraft, som skicklighet verkat för arbetareassociationens utveckling i norden. Sedan Stockholms-föreningens ordförande uppläst ett telegram, mnehållande välönskningar från Norrköpings arbetareförening, församlad i Åby tillika med Qvillinge arbetareförening, till firande sf ein årsfest, uppsteg hr Rimestad ånyo och tackade för den honom egnade skålen. Han kunde dock ej taga det honom tilldelade berömmet åt sig. Den sak, han kämpade för, vore en byggning, hvarpa arbetats ända från verldens början och hbvarpå skulle komma att arbetas till dess slut. Få vore emellertid de män, som kunde säga, att de till denna byggning förmått bidraga med en hel sten; för sin del skulle talaren ej anse sitt lif förspildt, om han: lyckades framföra litet sand till det murbruk, som knnde förbinda tvenne stenar. Hr Möllersvärd föreslog en 8 enhet. Han eriv m den säregna roll, som vinsen Skåne spelat i Sverges historia i det densamma under många århundraden, nemligen under den tid den lydde under Danmark, uppställt väpnade skaror mot det land den nu tillhörde. Mot detta sistnämnda hyste de nuvarande skåningarna, så ättlingar af de fordna snapphanarna de än voro, icke ändra känslor än tillgifvenhetens, och hade jort det ända från den stund då de maktgande sent omsider kommo till insigt af, att hvad Gud förenat, borde menniskor ej ätMen äfveh Danmark fingo skåninne ej glömma, behöfde det ej heller. De, såsom närmaste grannar till det danska landet, hade stått med detsamma i den lifligaste samfärdsel och lärt älska och värdera det danska folket, lärt beundra den politiska rihet det egde, liksom det sätt, hvarpå det örstod att värna denna frihet. Den politiska skandinavismen vidrördes ef talaren, som citerade ett yttrande al ev dansk, ett beklagande af tvenne r i nordens historia, den ena, att svenskarne lyckades fördrifva Kristian II och den andra, att dan lyckades tillbakaslå Kar anfall på Kjöbenbavn, ty båda dessa händelser hade hindrat de tre nordisk dernas politiska sammanslatning och möjliggjort Fiolands förlust för Sverge och Sönderjyflands för Danmark; emelleytjd fann talaren redan nu en enhet, och detta en af andlig art existera m de trenne folken, och till dens H och befästande vore det f indi ti dessa folk 1 i Glä ljande vore der liksom ock öfriga en, såsom konstnärernas, studenternas, m. de vord fl, som r hållna, öch der ord blifvit talade, som blifvit hemtide pur vårt! eget bröstn. Detta föredrag helsades med stort bifall. Till sist f Granlund från Grenna en skål för Norge och dess arbetare. Sedan dermed den ofd ciella, delen ar feran epp peNiflig Bbroderlighet, för nationaliteten, för frihetens:. ner HD mn ART OA ng 0 tt rt VM nn erfa EE Hin fa