Aftonbladet – 28 juli 1869, sida 3

Ah! stackars Diane! Ni kommer såld ihåg henne någon gång? Om jag minnes rätt, brukade ni komma bättre öfverens med henne än med er lilla gemål, kusin ! Om jag tvistade mindre med henne, tyckte jag också mindre om henne, svarade Berenger, som efter skiljsmessan började blifva mindre försigtig och gifva vika för sin naturliga lust att vara uppriktig. 7 Verkligen! Diane skalle då vara mindre omtyckt än jag varit. Och hvarföre, om jag får fråga?n Diane var vänligare, men det fanns ingen sanning hos henne.n Sanving! Det var hvad salig baronen jemnt talade om; hvad hugenotterna trötta ut oss med. Och det enda som är värdt att eftertrakta, den verkliga perla, sade Berenger, förutan hvilken allt annat är värdelöst. Ah! sade hon, bvem skulle hafva trott att detta milda, ungdomliga anlete kunde få ett så strängt uttryck! Ni skulle då aldrig förlåta ett bedrägeri? Aldrig, sade han, med ungdomens diamanthårda obeveklighet; eller om jag kanske kunde förlåta den som bedragit mig, akta honom kunde jag aldrig. Hvilken hård, kall verld ni måste lefva in, sade hon rysande. Och der få inga svaga finnae! — Blott de starka kunna våga vara Sanna. ; Sanning är styrka!, sade Berenger. Till exempel: jag ser der borta ett ansigte, kanske utan kraft, men fulikomligt öppet och sannt. Ah! säkert någon af madame Catherines hugenott-flickor — från Languedoc, och klädd som för att skrämma folk. Nej, nej; den unga flickan bakom den bleka, blonda damen (Forts.)