Aftonbladet – 23 juli 1869, sida 3

Måns Hultin. 1 Ett budskap har kommit från den gaml I Fyrisstaden, som väckt djupt vemod, budskape att ett varmt och rikt hjerta brustit i Mälaren böljor. Det är ej allenast inom en stor vän -Joch kamratkrets sorgen är stor öfver Mån Hultins död, denna sorg delas äfven af de Istora allmänheten, för hvilken Måns Måns Ison var ett med skäl värderadt författare Inamn. Sistlidne lördag seglade med. kand. Hultin åtföljd af en handelsbokhållare Mellström från Krusenberg i Alsike socken. Beglatser skulle ske öfver Ekolnfjärden in i Lårstaviken. En stark nordlig vind blåste från sidan och det är antagligt, att vid inloppet till der nämnda viken båten, hvilken säges ej varit i bästa skick; kantrat: De båda seglarnes rockar och mössor hittades i går af iskare från Dalbylandet, hvadan visshet erhållits på den dystra aning, man de senaste dagarne haft om deras öde, Måns Hultin föddes i Kalmar län år 1830. Hans föräldrar, båda änhi lefvande, äro fi d. kaptenen Måns Hultin, en veteran från krigsåren -1808—9 och 13—14, samt hans fru, den senare känd såsom författarinna till novellen Nemesis, m. fl. arbeten, intagna i Thomsonska romanbiblioteket. Hultin genomgick Wimmerby skola och Linköpings a samt inskrefs såsom student vid psala universitet år 1851. Han aflade vid detta universitet medicofilosofiska samt medicinekandidatexamina och var färdig med med. licentiaten, då hans sörgliga frånfälle inträftade. Sina första litterära försök, minnen från en fotresa, som han såsom Vitterhets-, Historieoch Antiqvitetsakademiens stipendiat företog i sin hembyggd, frainlade han i Svenska Tidningen. De väckte gahska stort uppseende för en Viss, öriginel friskhet i stilen ock santit tecknade karaktersdrag ur den småländska allmogens lif. Sedermera utkommo tvenne häften noveller af hans hand, hvarjemte han lemnat bidrag på vers och prosa till flera kalendrar och tidningar. Sitt egentliga författarerykte vann han dock såsom käsör i Nya Dagligt Allehanda. Hans Snacks, hais Skildrivgar från ett föregånget studentlifs, hans bref från emigrantskeppet Ernst Mercks resa till Amerika, från sångarfärden till Paris. och nu senast från studentmötet i Norge gjorde honom mycket omtyckt af den läsande allmänheten. Han hade utbildat åt sig en alldeles egen stil, deri bland mycket skrofitgt och burleskt många de renaste guldkorn af humor och känsla framlyste. Öfver det hela hvilade denna obeskrifliga dager, än skiftande i hoppets ljusgrönaste, än i kärlekens rosenrödaste, än i förtvillans svartaste färger, som är så egendomlig för våra nordiska humorister. Men grundtonen i Måns Månssons författarskap var dock en djup fosterlandskänsla, som midt under stundens fröjder eller sorger, i allt hvad han talade och skref, lät sin röst ljuda. Och om jag än komme till verldenes ända, så längtar mitt hjerta till dig! sjöng han med den gamla folkvisan hem till Sverge under ubeldagarne i Paris 1867. Den humor, som var honom medfödd, utvecklades under årens lopp på samma sätt som det, hvilket bildar den äkta perlan geom musslans sjukdom, under dystra, qvalulla timmar, bittra uppehåll mellan de stunler, då han var den gladaste bland de glada. Denna känsla af att måhända vara bedrasen på drömmen om lifvet var väl ock oraken till ett icke förfeladt, men något för;enadt lefnadskall. Han dolde sjelf icke detta. Nu skulle jag. stå som en pajas, — sade van en gång i ett December-snack — midt vå scenen, men inne bakom kulissen går man ch gömmer sitt hjerta när det blir jul, och nan glömmer aflöningen bakom det målade rädet, men man känner, att man borde vara retio år yngre eller hundra år äldre, slumande vid mammas barm i ett drömmande lomsterlif, vare sig att mamma är den varna, älskande varelse, som aldrig förgäter ss och som vi aldrig förgäta, eller att hon ir vår gamla, svarta och barmhertiga moi ler jorden, som öppnar sina grafvar för ta TA SER VTA ae nä TS a EE AR I Na AVR vå