Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 3

på en förvexling af episka motiver med dramatiska och således bryta mot ett af dramats första vilkor, en på menskliga karakterer och lidelser grundad handling. Det har blifvit. mycket skrifvet och taladt om det underbaras berättigande inom dramatiken, och tankarne härom kunna måhända vara delade; men hvad som nu åtminstone synes allmänt afgjordt är, att man ej får bygga en hel dramatisk utveckling på ingripandet af öfvernaturliga makter och deras s. k. vilja eller nycker, emedan dramats fordran på klarhet och följdriktighet i utvecklingen i och med detsamma är tillspillogifven till förmån för den otyglade fantasiens spel. Att deremot dylika motiver förträffligt passa för den episka, berättande framställningen, derom torde ingen vara i okunnighet. Sak samma är med rent abnorma, utan långa förklaringar ofattliga menniskokarakterer, till hvilkas begripande dramat lemnar allt för få medeli händerna: äfven på detta område bör det un: derbara i allmänhet undvikas. Men mot båda dessa hufvudlagar synes oss Alpkungen fela, då stycket framställer en oefterrättlig, rasande menniskohatares omvändelse tillkärleksfullhet genom en följd af underverk från en bergandes sida. Allt dramatiskt intresse måste här samla sig kring bifignrerna, som stå oberörda eller blott i aflägsenmån påverkas af styckets egentliga häfkraft, alpkungen. Men tyvärr har författaren endast gjort korta utkast till dem och med full afsigt nedlagt sin egentliga omsorg på tecknandet af den oresonlige menniskofienden och på utarbetandet af en del lyriska partier; och således är ej mycket att säga om stycket som rent dramatisk produkt. Bearbetmngen har ej heller egentligen bidragit att göra Raimunds pjes njutbarare, utan snarare tvärtom, i det en del verkligt poetiska ställen ganska märkbart tillplattats, och andra, t. ex. den lilla lyckade teckningen ur kolarfamiljens lif, blifvit alldeles strukna. I stället undfägnas åskådarne med kupletter om Paris, om Offenbach och baron Haussmann, som förefalla temligen anakronistiska. De spelandes aktningsvärda bemödanden har man hufvudsakligen att tacka derför att stycket kan åses utan alltför stor ledsnad. Hr Thegerström som Rappelkopf t. ex. har nedlagt ett särdeles betydligt arbete på sin i grunden otacksamma uppgift; och hr och fru Bergström, som betjent och kammarjungfru, hålla med vanlig skicklighet åskådarnes munterhet vid makt. På uppsättningen är ganska mycken omkostnad nedlagd, hvilken vi verkligen önskat se använd på ett värdigare föremål. ala en rn