Aftonbladet – 19 juli 1869, sida 2

att alldeles upplösa den hävarande representationen och vädja till nationen för nya val. Det ryktet torde vara något förhastädt, ty man kan ej hysa tvifvel tm, livem som skulle vinna på nya vål. Om venstra centern nu, lockad af utsigterna att komma in i en ministere, som har ingenting att säga, helt beskedligt afstått från fullföljandet af sin interpellation och ej öppet vågar uttala sitt ogillande af kammarens prörogerande just i det vigtigaste ögonblicket, då regering och representation borde samverka, vm denna venstra center, sögå vi, blifvit foglig, skulle en ny kammare högst sannolikt icke visa en sådan venstra center,, men väl en venster af den mest pronencerade färg och i vida respektablare antal, än nn. Valmännen hafva förlorat förtroendet för beskedliga representanter och de frukta ej heller de förskräckliga sagorna om det röda spöket,, Den närvarande kammaren får således högst sannolikt stanna qvar, och det kan ju möjligtvis hända, att kejsaren snart nog åter inkallar den. Frankrike befinner sig i närvarande ögonblick visserligen icke i någon ställning, som i sjelfoz verket är olik den som existyrat alltsedan det Napoleonska sv; cemets införande; men i formelt afsor..4e är den dock gatiska ärklig. -s08t kdostitutionens tredje artiel skall statschefen styra förmedelst ministrår, senat, lagstiftande kår och statsråd (consed etat), men för närvarande finnes det icke några ministrar; lagstiftande kåren har. blifvit ajournerad, innan den genom alla full-makternas granskning (55 återstodo) kommit till verklig existens; senaten är visserligen sammankallad, men kommer ej tillsammans ännu på ett par veckor, och dess Konstitutionella organisation är dessutom fäbbad genom de förändringar, som , tillkännagifvits komma att der ega rum. Återstår således ej flera än statschefen och conseil detat, men nämnde korporation be-or helt och hållet af suveränens vilja. Ett sådant tillstånd må väl kunna kallas idealet för allenastyrandet. Sedan ofvanstående var skritvet bringade oss telegrafen underrättelse derom, att en ny minister blifvit nämnd. Telegrammet är dock något knapphändigt och otydligt, hvad kultusministeren angår, Uhasseloup-Laubat, hvilken aflöser Rouher såsom ministerpresident, har icke varit nämnd i de ministerlistor, som på sista tiden varit synliga i de franska tidningarne. Hans namn synes i sanning vara föga egnadt att ingifva förtroende till styrelsens nya liberala tendenser. Grefve Chasseloup-Laubat, som är född 1805, blef redan under Ludvig Filips tid år 1838 utnämnd till ledamot af Conseil detat. Ifrig anhängare af den konservativa politiken, fullföljde han dessa traditioner i lagstiftande förfmiingen 1849, der han ifrigt kämpade för Louis Napoleons intressen, och stod. 1851 en kort tid i spetsen för marinministeren. 1852 inträdde han såsom regeringens kandidat i lagstiftande kåren och har sedermera blifvit senator. 1859 blef han kolonialminister och 1860 statssekreterare för marinen och kolonierna. Den 71-årige Duvergier de Hauranne, som i stället för Baroche blifvit justitieminister, hörde under restaurationen och Ludvig Filips tid till den liberala sidan. Det var han som i ett år 1838 utgifvet arbete uppställde den bekanta maximen: le roi rögne et ne gouverne pas,, och han deltog i reformbanketterna 1847; men då monarkien fallit, öfvergick han till konservativa idber. Han hörde 1831 till den monarkiska majoritet inom lagstiftande församlingen, som slutligen satte sig emot Louis Napoleons politik. Vid statskuppen den 2 Dec. 1851 blef han arresterad och landsförvisad, men fick redan i Augusti 1852 återvända till Frankrike, Duvergier de Hauranne har såsom politisk man icke varit rätt uppburen från någondera sidan. De konservativa ha kallat honom en omedveten revolutionär och de liberala anse honom för en stel doktrinär. Han har på senare tiden icke deltagit i det offentliga lifvet, och har varit sysselsatt med utgifvande af åtskilliga litterära arbeten, bland annat: Histoire du gouvernement parlementaire en France. fossan