Aftonbladet – 19 juli 1869, sida 2

STOCKHOLM den I9 Juli. Några medgifvanden är franska regeringen villig att göra, hette det för en vecka sedan. Ibland dessa medgifvanden närandes en utsträckning af interpellationsrätten, en förbättring i sättet för amendementerna och kanske äfven den vackra eftergiften, att kammaren skulle sjelf få utse sin bureaw. Nämnda medgifvanden hafva sedermera verkligen blifvit gjorda och ännu några, såsom det onekligen ganska vigtiga, att regeringen hädanefter skall underkasta kammarens godkännande de förändringar i tulltaxan, som uppkomma genom internationella fördrag, samt det ännu vigtigare, att budgeten hädanefter voteras idetalj och ej, som hittills, hvarje hufvudtitel i klump. Men det egentligen betydande medgifvandet, det som venstra centerns interpellation förnämligast afsåg och som den stora liberala majoriteten i Frankrike så länge fordrat, den ministeriela ansvarigheten, det enda som kunde kallas en reform i konstitutionel syftning och utan hvilket de nu gjorda medgifvandena, vore de ock i sig sjelfva aldrig så förträffliga, betyda föga eller. intet — den har icke afhörts. Med kännedom om kejsardömets grundväsende, kan man ock temligt tryggt påstå, att den reformen aldrig i Napoleon III:s lifstid kommer att afhöras. Den allmänna opinionen i Frankrike är emellertid gäckad och den kan ej tillfredsställas utaf den af en eller annan grund mot kejsardömet välvilliga uppfattningen, som man från visst håll söker sprida inom och utom Frankrike, att de nu gjorda reformerna äro en utveckling i liberal riktning af det hittillsvarande systemet. Det står illa till antingen med uppriktigheton eller med kännedomen om de verkliga förhållandena och i hvilket fall som helst med logiken, om man talar om en utveckling i liberal riktning af ett system, som är ingenting annat än det krassaste allenastyrande, som har sin utgång och sitt mål i tillfredsställandet af en enda persons vilja... en utveckling i liberal riktning af ett system, som ihärdigt motarbetar nationens sjelfstyrelse, som ej tillåter att folket, hvilket det dock dårar med frasen om massans suveränitet, sjelft utser sina representanter, ett system, som skryter med att vara utgånget från ett ofolkbeslut, men på samma gång öppet medgifver, att detingenting förmådde, om det icke sjelft toge allmänna omröstningen om hand, ett system, som just när det behöfde visa förtroende för nationens ombud, befaller dessa ombud att på obestämd tid upphöra med lagstiftningsarbetet! Skulle kejsardömet verkligen vilja gå i liberal riktning, vore det att kasta öfver bord det hittillsvarande systemet och börja från början. Det första steget vore då, att regera genom inför nationen ansvariga ministrar, det andra, att afsäga sig de s. k.officieila kandidaturerna. — Antingen liberal styrelse, det är i samråd med nationen, eller allenastyrande — något tredje gifves icke. Att plastra med oktroyerade, mera eller mindre betydande friheter, i st. f. att ärligt hylla den enda och odelbara friheten, det ir sannerligen icke en utveckling i liberal riktning,. : . Ogillandet af den nödfallsutväg kejsardömet sökt bereda sig och isynnerhet af kamnarsessionens plötsliga upplösning, innan änwu alla föllmakter voro granskade, är, såsom nan lätt kan finna af uttalanden inom pressen, allmänt. Det är så allmänt, att det skall blifva af intresse att se, om ej regerinsen, d. v. s. kejsaren — ty om ministrar, ingen nya eller gamia, är alideles icke a — fioner sig föranlåten att ej spänna gen alltför högt, utan åter inkalla kamnaren. Att senaten är sammankallad, hinlrar ingalunda lagstiftande kårens inkallande a förr desto hellre. Korrespondenter omtala ett rykte, att kejsaren skulle vara betänkt på