Aftonbladet – 17 juli 1869, sida 3

nes broder, Philip, så fort han blef stor nog dertill, red hvarje dag öfver dit, för att med Beranger åtnjuta undervisning af huskaplanen, mäster Adderley, som vid förenämnda tillfälle också deltog i rädslagningen, men satt på litet afstånd, såsom icke en af familjen, men högt aktad inom densamma. Med ena armbågen på bordet och lekande med sin långa ridpiska, satt, bestöflad och sporrbeklädd, den glade sir Marmaduke bredvid sin hustru, och ropade just ou, med sin klara, manhaftiga röst: In lätt befrielse från en utländsk papist, menar jag! Läs brefvet, Berenger, min gosse. Nej, nej, nej! Ren engelska! Jag förstår ingenting af er fina franska. Det är det onda jag har emot dig, pojke, att du är halft frånsman och har ett franskt namn! Hvilket senare fel den hederlige riddaren gjorde sitt bästa för att afhjelpa, genom att alltid kalla styfsonen Berenger eller. Berry de Ribmount, och vi vilja så tillvida följa Hans exempel att vi Kårefter gifva ynglingen hans engelska dopnamn. Berenger var nu en högväxt nittonårig yngling, med regelbundna drag, vackra mörkblå ögon, nästan guidgult, ovanligt rikt hår, en hy ak mjölk Och bär, som svlen och hafsvindärne aldtig förmådde bryna, och denna egendomliga öppenhet och renhet i ansigtsuttryck, som synes vara så mycket en engelsk bördsrätt, att det enda som förrådde hans franska nreprang var att han ei visade spår ar förlägenhet, oaktadt den litet öbebagliga belägenhet, hvari han befann sig, då han bokstafligen stod som ett samtalsämne inför sin slägt, stod, ty enligt den tidens begrepp om ett vördnadefvilt uppförande, Sue ae honom ej att sitta I d äldres sällskap. Färgen på hans kind biei väl litet djupare, men hans hållning var ledig och behaglig, och han behöfde hvarker