Aftonbladet – 16 juli 1869, sida 2

tly oos As VVIAEL All DYtraäkta sasom en t I lemninog från den gamla ståndsriksdagen och 1 såsoin resultat af en kompromiss, framkaltilad af behofvet att gencmörifva representaI tionsreformån, Och en koncession som gjordes 15t sista ståndsriksdagens kofiservativa. Men lagstiftaren hade den omtänksamheten ätt, rJemte de fasta utskott, hvilka jag nyss af1 sett, tillika inlägga den nya organisationen, som kallas tillfälliga och särskilda utskott jöch som otvifvelaktigt innehålla den framItida formen för ala Riksdagsutskott, så Mjatt i sjölfva grundlagen skulle ligga en finBervisning för de förändringar som framdeles ? 11 denna väg borde göras. Emellertid hafva ;Jätskilliga förslag afcifvits, hvilka gått i en 7 j motsatt riktning och snarare afsett att kon-Isolidera de garnla formerna än att föra in !ipå den nya bana som otvifvelaktigt varit tlaf lagstiftaren afsedd, samt bäst öfverensistämmer med nuvarande förhållanden och tvåkammarsystemet i allmänhet. Under 2 Isådana omständigheter har jag trott, att man rlicke borde lyssna till dessa förslag, utan så hellre afvakta tiden tills ett rationelt förslag, Jöfverensstämmande med grundlagens anda och fi mening, kunde med hopp om framgång fram3 Iställas. — I afseende å valbarheten till Andra I kammaren hafva likaledes förändringar blifvj vit föreslagna. Ett af dessa förslag, som utti t a gaf sig för att hylla personlighetsprincipen och derföre förordade en utsträckt valrätt, men som var behäftadt med åtskilliga undantag från den rena personlighetsgrundsatsen, tillät jag mig afstyrka (ehuru jag medgifver att denna valrätt kan och bör i en framtid utsträckas), derföre att dess praktiska verkan skulle blifva alldeles motsatsen af hvad man dermed afsett, och att, i stället för att gynna personlighetsprincipen, förslaget skulle till sina följder blifva en väsentlig hyllUning åt förmögenhetsprincipen, eller just hvad man borde undvika. Valbarheten till Första kammaren har jemI väl varit föremål för ändringsförslag. Om denna valbarhet, sådan den nu är, kan vara mycket att säga, och det torde kunna starkt ifrågasättas, huruvida alla de qvalifikationer, som nu äro bestämda för ledamöter i Förssta kammaren, äro så synnerligen behöfliga eller önskvärda. Detta är emellertid en fråga, som jag lemnar helt och hållit åsido; men hvad jag ovilkorligen fordrar, innan man vidtager någon förändring i våra grundlagar eller lagarne i allmänhet, är att man åtminstone skall vara fullkomligt bekant med närvarande förhållanden, och det är just detta som vi ännu icke äro i afseende å Första kammaren. Man har klandrat ifrågavarande Kammares sammansättning, derföre att den i sig upptager ett alltför starkt byråkratiskt element genom den stora mängden höga förtroendeembetsmän, som der fått plats, såsom landshöfdingar, presidenter, generaldirektörer 0. 8. v. och jag medgifver att detta klander är fullt befogadtMed all aktning för dessa personers karakter och insigter, tror jag att de utgöra en alldeles olämplig beståndsdel af den nya representationen, och att deras insättande der står i strid med sjelfva andan i det nya statsskicket. Andan i den nya riksdagsordningen torde väl vara den, att den större förmögenheten skulle vara. representerad i Första kammaren, och då man : hos lagstiftaren måste förutsätta förnuftiga ! motiv härför, tvingas man antaga, att detta!, icke skett för förmögenhetens egen skull, utan s för att den olika sociala ställning medbor. garne emellan, som betingas af. förmögenhej ten, skulle vara representerad inom Riksda-1 ( 1 ö r oo HOS Or gen. En sådan bestämd social ställning intages på grund af förmögenheten af alla enskilda samhällsmedlemmar, som äro valbara till Första kammaren, t. ex. possessionater, köpmän, fabrikanter m. fl., men icke af landshöfdingarne, presidenterna, generaldir rektörerna och dylika embetsmän, ty dessa ; senares samhällsställning bestämmes hufvudI sakligast af deras embeten, oberoende af om d de derbredvid eger de behöriga förmögens hetsqvalifikationerna. Man glömmer egenI, domsherren för landshöfdingen, millionären J för presidenten o. s. v.; ty han framstår beI tydligt mycket mera i sin senare egenskap I än i den förra. Jag tror derföre att h dessas inväljande i nationalrepresentationen är n i uppenbar strid mot de principer, på hvilka n den nya riksdagsordningen blifvit bygd. Men k från detta mitt antagande är det längt tillly tt annat, nemligen att orsaken till att dessa : förtroendeembetsmän inkommit i Första kam5 varen skulle lioga i riksdagsordningen, ty! elet kan ligga hos landstingen, ehuruväl Jagla cke ens vill förebrå dessa delegationer nåsonting i detta afseende, då jag antager att tt väsentligt hinder för dem att invälja v ämpliga personer i Första kammaren föreh unnits uti okwmnigheten om, hvilka personer ill denna Kammare äro valbara. Hvad man åledes, enligt mitt förmenande, först har att öra, då det gäller att reformera Första kamharen, är att förskaffa sig säkra uppgifter m hvilka personer som kunna inväljas i (ensamma. Man finge då se, om andra än a essa embetsmän vore valbara, och jag hop. 5 as att det icke skall saknas ett tillräckligt ntal sådana personer för bildande af en Förta kammare, hvilkas politiska karakter och inkesätt skulle fullt tillfredsställa äfven dem, om nu ifrigast intressera sig för förändrinar i detta fall. Det torde derföre vara e f högsta vigt, att landstingen sjelfva förk nstalta om upprättande at ordentliga för-; ckningar i sådant syfte, hvilka borde årsen tryckas, så att landstingen erhölle visshö et om hvilka kandidater de hade att välja 4, och icke vidare såsom nu komme att ingas taga den eller den höga embetsmann, som naturligtvis i första hand framstälr sig för tanken, under det andra Personer, I ka m icke så omedelbart fästa den allmänna pmärksamheten vid sig, bortglömmas och bli ledes icke komma i fråga vid dessa val, 1 sådån undersökning bör föregå, så att de an vet på hvilken punkt man står, innan del en vidtager några förändringar i förevadel nde fall, och allraminst kan det vara tilldligt att vidtaga sådana på blotta hugott, då vi stå på en så säker bas som våra a institutioner förläna oss, och som, efter ad jag tror, tillåter oss att härvidlag gå! kta och lugnat tillväga, utan att vi derföre! fva riskera ett alltför långsamt framåtridande. (Forts) RE