Aftonbladet – 14 juli 1869, sida 3

högst betydligt minskad tillgång på ladugårdsspillning för den stundande höstsådden. omsssse—s— Vandringar i Helsingland. (Skildrade i bref till Aftonbladet.) V. Inom Skog socken ligga jernbruken Tönshammar, tillbörigt brukspatron C. A. Rettig, Gallgrafva och Sunnäs, lydande till de s. k. Ljusne jernbruk, som eges af häradshöfding ontan m. fl., och Tönnebro bruk, lydande till Axmarverken, fideikommiss, som innehafvas af brukspatron Carl Vv. Schinkel. Smidet å de sistnämnda bruken är dock nu i det närmaste nedlagdt. Att föra dig från by till by i Skog, skall blifva för tröttsamt för oss båda. Det kan således vara nog att omtala, att det icke finnes en by i fela denna församling, som icke ligger vid en eller flera insjöar, omkransade dertill af åkrar och ängar, skog och bergshöjder. Socknen är ovanligt rik på vatten; man räknar omkring 300 sjöar och tjernar, deraf dock icke alla äro befiskade. Till Skog socken hör Lingbo kapell, beläget nära två mil från moderkyrkan, vid den stora sjön Lingan, och med stor odlad bygd omkring. Här bor det förmögna folket. Kapellet är ett träruckel, hvars tornklocka klingar som då man slår på en stekpanna. Vill du nu, som jag, så taga vi afsked, och tåga vidare. Promenaden öfver bergen fram till Bergviks sågverk, beläget vid Ljusne elf, i Söderala socken, är väl temligen tröttsam, men vi skola prata under vägen, så blir den kortare. Nu äro vi framme vid Löftjära, den sista byn, norrut, i Skog. Der framme, i den första gården, bodde i min barndom en nu till den sista sömnen gången lagskipare, en här radsdomare, eller domherre som de också kallas, dessa lagens traditionelt sömniga väktare, vid namn Jon Hansson. Denne man var i många herrans år socknens elektor för väljande af riksdagsman för södra Helsinglands domsaga. HElektorerna sammanträffade den tiden vanligen i Bollnäs, der de på gästgifvargården först togo sig en duktig tankställare,, innan de skredo till sitt vigtiga värf, hvilket för resten inskränkte sig till att, af gammal vana, omvälja det ombud som förut fört domsagans runor vid Riksdagen. Den värdige elektorn från Skog, Jon Hansson, var en stor mes, ohjelpligt enfaldig och okunnig, hvarför kamraterna icke just brydde si mycket om honom. För ordningens skull fick han dock afgifva gin röst, och då vår vän en gång dröjde med den saken ända till dess de andra afgifvit sina vota, och derefter blef tillfrågad om sin mening, reste sig den enfaldige mannen upp, fäste sina fåniga ögon på de öfriga och svararde med djupt allvar: Hm — hm — jag tänkte få fara sjelf, den här gången Medgif, . läsare, att Södra Helsivglands domsaga skulle blifvit på ett utmärkt sätt representerad, om denne halfidiot fatt sin vilja fram! Churo vi här få två vägar att välja på, den gamla, nu igenlagda, eller rättare åt sitt öde lemnade, landsvägen, som går i många krokar bland bergshöjderna och är rätt treflig för fotgängare, och nya landsvägen, sonr löper mera jemnt, föredraga vi den senare, dels derföre att han är kortare, dels derföre att vi då äto säkra på att möta och bli förbifarna af resande, bland hvilka slumpen kan göra att vi igenkänna någon gammal beant. Nu äro vi framme vid Öratjern, och nu lutar det rtied, ända fram till Bergvik, med undantag af en svår backe vid Werkmyra, en vacker dalsträckning från Bergviken. Här, vid Öratjern, stupar Gullberget lodrätt ned iden lilla, ofantligt djupa tjernpussen, der man kan meta ruda och präktig laxöring. För att klättra uppför berget från denna sida skall man vara säker på foten som en alpjägare, och företaget blir ändå förenadt med fara. Också vet jäg ingen, som gjort ett sådant försök. Det är godt om vildbråd här på skogen. När man far här fram på vintern, så ser man hur hararne föregående natten dansat omkring på båda sidor om vägen. Ej långt emellati ser du spår efter räfven, denne jössarnes listige förslagne förföljare. Afven Jon och elgen stryka bär fram, de senare vanlifem om vintern, i flockar på fyra, fem styeen, ibland likväl flere. Ehuru de här i orten, trots jagtförfattningen, jagas hela året om — om vintern i största smyg, förstås — Iså förekomma de dock ännu temligen talrikt. ILon är mera sällsynt, och vargarne lefva, så latt säga, nu endast i traditionen. Mården Joch gräfsvinet äro t:anligen allmänna. Deremot förekomma bjö nar — de fyrfota Dp. b.— ytterst sparsamt. Skogsfågeln har under de senare åren i beMtänklig god aftagit. Orsaken härtill torde förnämligast vara att söka i en del hjertlösa och okloka krypskyttar beteende att om våren bortskjuta hönorna. Likaså börja dessa skyttar upgfågelsjagten på tjäder och l orre alldeles för tidigt, innan uDpgarne annu läro så vuxna, att de vid modrens frånfälle kunna reda: sig på egen hand. Den senare blir alltid skyttens säkra byte, och med henne Igår hela kullen förlorad. Detta onda oaktadt, skjutes och fångas dock årligen betydliga partier fågel i dessa trakter. Rapphönar, som i min barndom var ytterst sällsynt häruppe, häckar nu litet hvarIstädes i Helsinglzud. Någon jagt på denna fågel anställes dock icke, af brist på för I denna jagt dresserade hundar. I en framtid lto.de dock rapphönsjagtev komma till ära läfven i Helsingland. Det är egendomligt, att likas om rapphönIsen börja draga sig till och trh V28 norrut, så makar snöripan sig allt längre och längre Nana SUVSIpeT Tr ncka cc all man