Aftonbladet – 14 juli 1869, sida 3

tes konseljen åter till långt inpå eftermiddagen. Resultatet är ej ännu kändt, men ministerförändring tages för alldeles afgjord. Om Rouher dock kommer att afgå lärer väl ej vara så säkerk I kammarens korridorer och försalar var konversationen i dag ännu lifligare, än under de föregående dagarne. Man talsdeisynnethet om vissa sämtal, söm lära hälva förefallit i denna vecka på Saint-Cloud, der kejsaren sett hos sig många deputerade, synnerligen af venstra centern: Det är numera ef makt, söm inah ej öppet trotsat, men hvilken man kanske tror sig kunna vinna genom ej särdeles betydande eftergifter. Det är möjligt att man, d. v. s kejsaren, har rätt i detina förshodan. Buffet, interpellationenis upphofsman, interpelleras sjelf ganska ofta af kejsaren under soircerna på Saint-Cloud, och tillsvidare har Buffet kunnat godt reda sig med dessa kejserliga påstötningar; Jag trot mig af alla samstämmälide underrättelser kunna säga, att venstra centern ännu håller strängt på sin fordran af ansvariga ministrar, hvilken föröfrigt är den enda fordran för närvarande, som är af någon politisk betydelse. Hvad skälle det tjena till, om kejsaren gjorde en och annan eftergift i mindre vigtiga ting och bibehöll ministrarnes oansvarighet? Men visst är olyckligtvis, att kejsaren pnder dessa intimare aftnar på Saäint-Cloud tuppträdt som ädvokat för det närvarande systemet. Kejsaren säger dock icke att oansvarigheten är en förträfflig sak — nej, dertill är han alltför slug politiker, men han eöker Kevisa att Präbkrike äfven nu har ansvariga ministrar. Han har alltid varit stark i paradoxerna, Månne icke den ministeriela ansvarigheten verkligen de facto existernrv, lärer köjsaren hafva yttrat i dessa dagar till åtskilliga deputerade (jag har det af ett öronvittne), då kammaren kan tillkännagifva, att den ej har förtroende till den eller, fen ininistern 5 sMan förebrar mig hvad man kallar det personliga regerandet, skall kejsaren också hafva sagt, det vill säga, att jag skulle göra något, utan att rådfråga kammaren eller nationen, tech 1 det alseenaet anför man mexikanska kriget som ett exempel. Ja står fast vid att det kriget var en stor ide, som ej haft mer än ett fel — att det misslyckades, Hade regeringarne i England och Spanjen: som ju ärd könstitätionella regeringår, icke Också börjat det kriget, utan att, mer än min regering, tala om det på förhand? Lagstiftande kåren hade ju kunnat hindra företaget genom att vägra anslag: Jag berättar endast hvad jag ser och hör och gör inga reflexioner till yttranden, som innehålla ungefär lika många sofismer som ord. Det omtalades också i dag uti kammarens Salle des Pas-Perdus, att kejsaren på senaste soirön i Saint-Ulotid en gång, möt Siö vänå, hägot patetiskt utropat: Här tyckes vara fråga om att börja igen sagan om lejonet som blifvit gammalt. Först klippte man klorna, sedan ryckte iman tt tänderna på djuret öch siutligen fick skogens konung ej mera qvar än sin mahn, men den bjelpte honom föga att försvara sig. Eftersom jag kommit in på dessa .on, tis; hvilka Jag tror mig kiönnö Slergilva sasom vida itiera tillförlitliga, än vanliga sådana, måste jag väl också anföra ett annat yttrande af samma höga person. Man hade frågat honom hvilken tolkning han gaf, åt de senaste valen: De valen bevisa, skall kejsarön häiva svarat, att man måste bestämma sig för kejsardömet eller revolutionen, emedan de hafva ådagalagt, att emellan Kör sardömet och revolutignen är det ti röm för någon eller Hågut Det är ett ganska karakteristiskt yttrande, då man vet att kejsaren hittills med kejsardömet alltid sjelf menat allenastyrandet, och man kan derför vara frestad att trö, det Nåpoleon ill ej helle nu ändrat åsigt samt att följaktligen inga ansvariga ministrar komma i fråga. Derembot är det visst icke otroligt att kejsaren kan komma att jemte några mindre betydande partiella reformer byta om ministrar: Sådant har händt förr och kan komma att hända ännu många gånger, utan att systemet derigenom förändras, Ibland de nyvalde och något oafhängiga deputerade befinna sig sannolikt många söm önska blifva iministråf. En sådan är en ung herr Guyot-Monipayroux, en flink karl hvilken icke fruktar för att taga revolutionen i försvar. Han Vär också på inbjudning hos kejsaren häromaftonen. Nåväl, herr GuyotMontpayroux, sade kejsaren, är ni alltjemt så der häftig mot några af mina vännet? — Alltjemt, svarads deh uga representanten, och det har jag till och med i uppdrag att vara. — På en ytterligare fråga af kejsaren fick den unge representanten tillfälle att omtala, det han redan vid tio års ålder föresatt ig att en gång blifva deputerad, och att han skulle utföra sin föresats åtminstone tjugu år derefter. Det har också slagit in. fer Guyot-Montpayroux är nu endast tretio år. — Har ni också bestämt vid hvilken ålder ni vill blifta minister?, frågade kejsaren vidåre. — Åh, det kan jag blifva nu genast, svarade den tillfrågade, hvilken derefter drogs af kejsaren in i en fönstersmyg, der ett långt, men för öfriga närvarande ännu okändt samtal föreföll. Samme Guyot-Montpayroux hade i dag i kammaren tillfälle att ytterligare göra sig bes märkt, förklarade att omröstningens frihet måste en gång blifva en sanning samt att de offiiciella kandidaturerna måste afskaffas. Under det han talade, flera gånger afbruten af presidenten samt under bifallsrop från venstern och starkt ogillande från högern, syntes statsministern Rouher vilja begära ordet, men presidenten tycktes icke vilja märka detta. Guyot-Montpayrouxs tal var egentligen riktadt mot ett yttrande i går af Rouher, hvilken förklarat att tiden måste vara inne att sätta en damm mot revolutionen, d. v. s. mot de liberala sträfvandena i landet. När Guyot-Montpayroux lemnat tribunen begärde Da har ad aridara avdat nutan näsda Am mod