Aftonbladet – 14 juli 1869, sida 3

Under all denna munterhet var det icke blott Chevaliern och drottningen, soms sågo wssnöjda ut. De voro också båda i sjelfva verket alltför vana vid hoflifvet, för att låta någon märka deras missräkning. Den dystraste af alla bröllopsgästerna var den, hvars egentliga triumf allt detta var — brudgummens fader, baronen af Ribaumont. Han hade varit svårt angripen af den sjuklighet som rådde i S:t Quentin, då amiral Coligny i Augusti der belägrades af spaniorerna, och alla som kände honom, öfverenskommo att han aldrig varit sig lik sedan, hvarken till utseende eller helsa. Då han återkom ur sin fångenskap och fann att kungen bestämdt föresatt sig att högtidlighålla hans återkomst med bröllopet mellan barnen, drog han sig undan, talade om det oriktiga i löften, aflagda utan begrepp om deras betydelse, och samtyckte slutligen endast af vänskap för konungen och med det vilkor, att han och hans hustru genast skulle få öfvertaga den lilla brudens vård och uppfostran. Men han gick dock omkring bland den glada bröllopsskaran med så dystert och nedslaget utseende att han ovilkorligen måste antingen lida af samvetsqval eller vara intagen af någon dyster aning om framtida olyckor. Ingen tviflade på att det senare varit hän. delsen, då tre dagar senare Henrik II, då på höjden af styrka, helsa och mod, vid er tornering fick en lanssplittra i ögat och dog itvå dagar derefter. Knappast var den kungliga begrafninger förbi, förrän baron at Ribaumont med sir hustru och det lilla brudparet, afreste till sit slott Leure, i Normandie, hvarifrån har aldrig sedan återkom till hofvet.