Aftonbladet – 13 juli 1869, sida 2

SSE STOCKHOLM de, 13 Juli. Ställningen i Frankrike. (Bref till Aftonbladet.) . Paris den 8 Juli. Ni har troligtvis hört talas om den interpellation, som kommer att ställas på regeringen, huruvida hon icke skulle anse nödvändigt, att något gjordes för att tillfredsställa det i landet alltmera vaknande behofvet af ett liberalare regeringssystem. Det är den mest betydelsefulla fråga, som ställts till kejsardömet, och hvad som gör den af ännu större vigt, är att den icke utgått från de oförsonliga, från yttersta venstern i Kammaren, utan från det moderata parti, som vanligtvis kallas venstra centern och som består af representanter, hvilka icke äro fiendtligt stämde mot regeringen, men som inse att om något icke göres i liberal riktning och detta ganska snart, står hela kejsardömet på spel. Ännu under den nöstöregående lagstiftningsperioden, unter åren 1863—1868, kunde icke en sådan interpellation hafva framkommit från Kammarens center. Omständigheterna hafva högst väsentligt förändrat sig. Afven vi, som tro på Frankrikes framtid, det är på ett helt annat sakernas tillstånd, än det som frodas under det kejserliga systemet, vi som hoppats mera än de flesta, hafva dock blifvit öfverraskade af den hastighet, hvarmed man nu skrider mot den stora förändringen. En liten eftergift kan möjligtvis ännu för någon tid uppehålla allenastyrandet, men rädda det för alltid står ej till; ett envist fasthållande vid den starka styrelsen påskyndar deremot katastrofen. Här förestå vigtiga ting, och ännu en gång kommer Frankrike att taga hela Europas odelade uppmärksamhet för sig. De medlemmar af venstra centern, som förenat sig om interpellationen, voro ej alldeles eniga om huru långt man skulle gå, men det stora flertalet har numera stannat vid en framställning, som uttrycker det oeftergifliga behofvet af ministeriel ansvarighet. Det är sannerligen icke så litet, men det är likväl endast början. Och redan räknar interpellationen öfver 100 namn, alltså mer än tredjedelen af hela lagstiftande kåren. Emile Ollivier befinner sig bland undertecknarne, men han är ljummare än mången af dem som ännu för kort tid sedan voro erke-kejserliga. Clement Duvernois, hvars namn pni sannolikt många gånger hört, frågade, om han ock kunde få teckna under interpellationen; men de öfriga ville ej höra talas om honom och flera förklarade, att om Duvernois tecknade sitt namn, skulle de stryka ut sina, ty de skulle finna sig mycket besvärade, af sällskapet. Det var en tid då Clement Duvernois räknades bland det liberala partiets förnämsta kämpar. En dag gick han fill Tiilerierna och tillbjödkejsaren sin tjenst, lofvade att glömma hela sitt förflutna lif, glömma de eder han svurit frihetens sak, biott man lät honom utmärka sig i kejsardömets leder.