Aftonbladet – 12 juli 1869, sida 3

j tenen, ty det tillåter jag inte. Nå, nu är jag här igen. Nu hade ban tagit en sto och satt sig ned vid brasan midt emellar dem båda. Ja, kors i all verlden! Jag ha J aldrig varit ute för något värre i hela mitt lif! Jag kunde haft lust att säga upp bekantskapen med hela min slägt, alldeles som handelsmannen hemma i mitt land, som då han hade låtit lura sig i en affär, sade till sig sjelf: du är ett sådant nöt så att jag al drig vill tala vid dig mer! Och han gjorde det inte heller, utan slog sig ned;i-epn ostronkoloni, och öfversatte multipiX ationstabellen på ostronspråket. Och det är en riktig sann historia, som kan bevisas. Om ni tviflar derpå, så fråga bara det första ostron ni träffar.och se om: det har mod att motsäga erx Han tog den lilla fickan ur modrens famn och satte henze på sitt knä. Inte det ringaste rädd för mig nu, som ni sie ser, Vet att jag tycker om dylika Swättingar. Jag har också ett barn der bemma, och det är en flicka, öch jag sjun ger för henne, ibland om aftnarne. Hvad sjunger ni då? frågade Margaret; Inga långa viser, lilla vän. Silas Jorgan Spelte orgel. Det är hela visan, Och ibland berättar jag sagor för henne. Sagor om sjömän som man trott varit förlorade, och som kommit tillbaka sedan. allt hopp var förbi. Kaptenen funderade ett ögonblick och började åter sin visa: a Silag Jorgan Spelte orgel, upprepade han och satt och såg i elden och fupgade barnet sakta på sitt knä. Ty han kände på sig att Margaret upphört med sitt arbete, (Pörts.)