Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 3

Små resebref. VIL Paris den 30 Juni. För den, som första gången besöker Paris, har hvarje gata, att icke säga hvarje hus, sitt särskildta intresse. Visserligen har den allsmäktige Seineprefektens morderniserande hand tryckt sin stämpel här och der på de gamla minnesmärkena; men turistens skarpsinnighet letar alltid upp någon sten eller något sandkorn, som glömt sig qvar från tider, som flytt. Ack, om dessa murar kunde tala! har jag mången gång nästan feberakaktigt suckat för mig sjelf, då jag vandrat fram och åter bland de kolossala husmassorna. På Bastiljplatsen, der nu Julikolonnen, med sin förgyllda genius på spetsen, pekar mot skyn, stannar man liksom förvånad öfver att icke luften rundtomkring ännu genljuder af förbannelser; på Place de la: Concorde stiger man försigtigt öfver asfaltläggningen och påminner sig ofrivilligt Chateaubriands bekanta yttrande, att allt vatten i verlden förslår icke att borskölja de strömmar af blod, som gjutits på denna plats; på Place du Carrousel. lefver man för ett ögonblick tillbaka bland både löjen och tårar; i Tuilerierna och i Louvren nästan sväfvar man fram ötver ektiljorna, för att icke ljudet från dubbelbottnade skosulor skall störa de mäktiga andar; i Notre-Dame-kyrkans hvalf lyssnar man nyfiket och tror sig höra förnuftets gudinna tala genom echot af kyrkvaktarens hosta; vid Porte S:t Denis tycker man sig stå På branten af en barrikad; i S:t Germainkapellet inbillar man sig försatt midt ibland Bartholomeinattens gräsligheter; på Boulevard des Capucines stupar man på näsan öfver spillrorna af Julitronen; och på Boulevard des Italiens vaknar man, knuffad både bak och fram af nutidens prosaiska slägte. Här ser man menniskor från alla verldens länder röra sig om hvarandra: ryska furstar, spanska grander, italienska. sångare, tyska profryttare, franska cameliadamer, engelska turister, turkiska sockerbagare, afrikanska lakejer, mexikanska guldvaskare, japanesiska akrobater och skandinaviska artister. Och fortsätter man promenaden långs boulevarderna, möter man hundratals egendomliga figurer, som alltigenom äro äkta parisertyper. Ykoputsaien, med sin låda, är belägrad af oborstade kunder. Den vackra tidningsförsäljerskan i en af kioskerna var förtjenat så mycket på sitt ansigte, att hon numera skaffat sig ett biträde, som sköter kommersen, och sjelf tjenstgör som — skylt. Pudelhandaren utbjuder sina i rockfickorna gnällande valpar. Glacemånglaren utskriker sin vara. Affischören utdelar tryckta puffar från alla tänkbara firmor åt hvem som kommer i hans väg. Frukthandlarens kärra gnisslar utefter trottoirkanten. Uppköparen af gamla kläder stryker. Jängs husraden, oupphörligt utstötande sitt ontoniga rop: Marchand dbabits! Fiacrekusken sitter grensle öfver bocken och läser tidningarne. Polissergeanten vrider mustacherna och ser öfveris Zsen ut. Gargonen promenerar utanför cafbet i b, aderade morsontofflor. Loretten röker cigarott och ger ititarniande blickar. Qvacksalvaren håller al för allmänheten. Savoyarden blåser säckvipa i någon portgång och hoppar på ett OC amma ställe takt till musiken. tudenter sår arm i arm med sin älskarinna och gör ippköptill hushållet. Trashanken hopsamiar jortkastade cigarrstumpar. Blusmannen stulerar ned verkligt intresse teateraffischerna. 3lomsterförsäljerskan antager en förförisk: nin och påtvingar eleganterna sina buketter. Luaven skjuter mössan bak på nacken och peglar sig i butikfönsterna. Och den der närkvärdiga gestalten, med en apparat i orm af ett torn på ryggen, håller ett fasligt. äsen med sin ständigt pinglande ringklocka. rån apparaten framsticka två kran:w under ans ena arm och på bröstet hänga en inängd ennbägare. Ofvanför hufvudet har har en kn hvarpå läses: Limonade hollandaise, ch, mot erläggande af en sou, serveras man tt visst qvantum deraf. För dem, som icke erna vilja ha i sig en dosis vanlig lacritznfusion, är dock mannen ingalunda att recommendera. Och om aftnrarne, sedan gasen är tänd, vilket haf af lågor, som utströmmar från lla kanter och förvandlar natten till dag! ?lace de la Concorde gör då i sanning ett