Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 3

det lugna, svala vattnet. Då jag vågade s igen, lyste klipporna midt emot rubinröda, röken höjde sig i små pelare och lufter skälfde af hetta. När jag såg derpå kände jag ett slags surrande och ringande i mit: hufvud, och en dödlig mattighet och kylö spred sig i mina lemmar. Jag tog flaskar med brefvet i och släppte den i hafvet, och kröp så litet högre upp på klippan, men föl framstupa der innan jag hann ned till sandbrädden. Det sista jag minnes var ett försök att läsa en bön — sedan förlorade jag tankar, sinnen, allt! Dagen grydde åter, då jag uppvaknade vid att hårda händer vidrörde mig. Nakna vildar — några på klippan, andra i vattnet åter. andra i två långa kanoter svärmade omkring mig skrikande och tjutande. De bundo mig och buro mig ned i den ena båten. Begge kanoterna satte derefter ut och vildarne rodde dem bort till landet, som jag sett i söder från vår ö. Döden hade ännv en gång gått mig förbi och sändt fångenskapen 1 sitt ställe. Mitt lif bland vildarne skall jag en annar gång beskrifva för dig; nu hinner jag blot med få ord vidröra det. De hade sett elder på ön, rodde dit för att undersöka saker och funno mig genast. Ingen af dem hade någonsin förr sett en hvit man. De togq mig med sig och visade mig för de öfriga som om jag varit ett underligt djur. När de tröttnade derpå, sparade de ändock mitt lif, emedan de funno mina kunskaper och min händighet såsom civiliserad menniska ganska nyttiga. Jag förlorade alltidräkning min fångenskap och kan nu blott gissa att den räckte mera än ett åt, och mindre än två. Jag försökte två gönger att fly i en kanot, men misslyckades båda gångerna. Al