Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 3

för den svaga vestliga vind, som just nu började blåsa. Blott en enda hand kunde hafva tändt denna fasansfulla låga — den uslings, som nyss lemnat mig med vansinniga hotelser på läpparna och med den mordiska afsigten att bränna mig inne i min grotta, rufvande i hans vanvettiga hjerna. På hans sida af ön, der elden börjat, växte ris och buskar rundtomkring jordkulan der jag lemnat honom. Dessa voro alldeles upptorkade och bättre näring kunde elden ej få, och om han egt tusen lif, så måste han redan hafva mistat dem alla! Det torra riset och gräset brann så hastigt och lågorna rullade framåt med så fruktansvärd snabbhet, att jag knappast, sedan jag hunnit sansa mig, hade tid att springa in i growtan och hemta min sista dryck vatten, min sista bit bröd, förr än jag hörde det spraka i ristaket, som jag lagt öfver min håla. Jag ilade öfver sanden och upp på en utspringande klippa, som sköt ut i sjön, och der kröp jag ned på yttersta udden, så långt ut jag kunde komma. Mellan mig och elden låg nu den sandiga strandbrädden och ett stycke af den kala klippan; det fanns intet der, som kunde gifva lågorna näring. Jag var tillräckligt långt undan för att inte nås af elden, oc tillräckligt lågt ned för att röken skulle gå öfver mig. Du må väl undra hvarför jag med hungersdöden för ögonen sökte rädda mig från en vida hastigare död, och derpå kan jag blott svara, att jag undrar MN mycket derpå — men så var det i alla fall. Lågorna nådde snart kanten af den undra klippan — der min grotta låg — och hvälfde sig deröfver som om de längtade efter att uppsluka mig, Hettan blef olidligare än jag väntat och röken sänkte sig lägre. Jag lade mig ned på stenarne med ansigtet ända intill