Aftonbladet – 8 juli 1869, sida 2

STOCKHOLM den 8 Juli. Den arögtsinställning, som i dessa dagar eger ruin blahd mureriarbetarne i hufvudstaden, hörer till det mindre vanliga i vårt land, då man deremot ofta får höra talas om dylikt utomlands, t; ex. i Bogland bch Fraokrike, Man bör derföre lyckönska oss att vederbörande mdigheter härstädes icke tappat, hufvudet eller begått några öfverilningar, då en casus, som icke fallerjinom området af deras vanliga praj tik, inträffat, Man har inångenstädes, isynnerhet i Tyskland, sett obehagliga och bedröfliga följder af polisens och de administrativa autoriteternas inblandning vid dylika tillfällen, liksom det äfven visat big, att dö lagstadganden, genom hviika man velat förekomma alla slags dylika öfverenskommelser arbetare emellan, visat sig lika fruktlösa som de äro orättvisa och obilliga. Om lsgeh icke förinenar arbetsgifvare rätt att träffa hvilka öfverenskommelser de vilja i fråga om arbetslöner, så bör den ej å andra sidan kunna förmena arbetstagare att göra detsamma, Arbetet är en egendom, söm har lika mycken rätt att respekteras och skyddas som hvar och en annan; och den som förhindrar arbetaren att så högt söm det är möjligt tillgodogöra sig sina händers verk, begår alldeles samma ingrepp mot eganderätten, som den, hvilken vill med något slags våldsamhet tvinga arbetsgifvare att betala mer för ett arbete än hvad det under förhandehvarande omständigheter är för honörn värdt, d. v. s, hvad han kan och vill derför gifva. Naturligtvis kan ingen förmena en arbetare; som icke flnner sig belåten med den lön han erhåller, att tillkännagifva det han upphör att arbeta, så framt han icke erhåller den högre betalning han fordrar, detta naturligtvis under förntsättning att arbetaren icke bundit sig geiloöm kontrakt eltör aftal med arbetsgifvaren. Finnes icke något sådant, har arbetaren samma rätt att lemna arbetet, som arbetsgifvaren har att afskeda honom. Såtillvida ärp följaktligen de mureriarbetare, Söm funnit sig missnöjda med arbetslöneröå och derföre lemnat sina arbeten, i sin fulla rätt, och det blir deras egen sak ätt se till, huru länge de äro i stånd att förskaffa. sig sitt tippehålle, under det de fortfara att gå sysslolösa. Men de hafva deretiot älldeles icke någon rätt att tvinga andra arbetare; som äro nöjda med den arbetslön de erhålla, ätt upphöra med arbetet, Detta är ett våld it ändras fribet, hvilket samhället icke kan tillåta och som det är pligtigt att getiöm ord ningsmakten afstyra. Vi varna derföre allvarligen dem, som inlåtit sig på detta försök, att genöm arbötsinställelse tilltvinga sig högre arbetslön, att genom något slags våldsaimbes ter mot dem, som vilja arbeta, söka förmå dessa att sluta sig till de missnöjda. Följdersa derof kunna för dem sjelfva blifva ganska beklagliga. Då vi först omtalade den ifrågavaraiide arbetsinställelsen fästade vi uppmärksamheten derpå; att arbetslönernas minskning vållats af de dåliga konjunkturer, hvilka afbållit från byggnadsföretag och gjort, ätt antalet arbetssökande varit vida större än tillgången på arbete, såmt att det sannölikt efidast är den omständigheten, att både arbetslöner och materialier äro billiga, som förmått åtskilliga personer att inlåta sig på anläggningar, som de eljest icke skulle ha äfventyrat. Vi vilja einellertid nu påpeka, att en af ds sannolika följderna af en arbets-inställelse, sådan som den nuvarande, torde blifva, att den afskräcker folk från att för närvarande börja nya bygenadsföretag, då de se sig biottställda för alt arbetarne gå sin väg midt under arbetet: På detta satt blir tillgången på ärbetstilfällen ännu mindre än den är för närvarande, och arbetarne kunna bereda sig på, att då de, för att förskaffa sig sitt uppehälle, förr ellef senåre nödgas åter söka sysselsättning till hvad pris som helst; de kunna finna arbetslönefna ätinti ihörä iedtryckta.än nu: Iy, vi upprepa det ännu en gånvg: hvarken arbetsgifvare eller arbetare kunna godtyckligt bestämma arbetslönen, hvilkenstiger, om det är godt om arbete och ondt om arbetare, men faller om det är ondt om arbete och godt om arbetare: gå