Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 3

for — Den skandinaviska konstatställninger i Göteborg. FJERDE BREFYRET, Den 85 Juli. Den al Höskeldort oberoende nordiska genremålningen. Sedan vi nu kortligen genomgått hvad däsIseldorfarne denna gång bjudit oss, återstå fatt se till hvad öfrige konstnärer på genren: område utställt, Hvad som då först faller Jögonen är att de få yngre svenskar och nörrmän, som kännt sig behöfva en annan och bättre ledning än Dusseldorf kunnat erbjuda mestadels vändt sig till Paris, och att den skola de der genomgått varit till stort gagn för deras utveckling, så att de framdeles kunna bilda motvigt mot och slutligen ersätta den diisseldorfska tekniken och tppfatiningen af måleriet. Danskarne, af hvilka egentligen högst få finnas representerade, åtminstone bland det s. k. nationella partiet, framhålla ett annat element, nemligen kärleken till det fosterländska såsom en af de vigtigaste faktorerne i framtidens nordiska konst. För vår del vilja vi hoppas, att Disseldorfskolan småningom skall utträngas af dessa båda förenade riktvingar eller åtminstone så väsentligen omgestaltas af dem, att hon blir, hvad hon nu på långt när icke är, nemligen äkta nordisk och konstnärligt fulländad i sina yttre framställningsmedel, Som representant för Mtinchens konst; likväl vida mer sjelfständig än många af dusseldorfarne, framstår eh af svenska konstens äldre mästare, intend. Boklund, genom sin förut bekanta läckert utförda historiegenre En lärd samt Klostergård i Tyrolen, den senare egentligen tillhörande arkitekturvyens art. Påverkad åter af danska skolan, men med redbara, och tgendomliga förtjenster, representerar hr Saloman en riktning, som synes kunna blifva af betydenhet, isynnerhet genom den vigt hon lägger vid kompnsitiohens noggranna utarbetande öch färgens vårdande. Hans Utvåndrare på vägen till Göteborg är ett stycke af en dämpad, harmonisk färgton, som genom sitt något gråvioletta dunkel ger ögat ett intryck, bvilket stämmer med äninets allvarligt vemodiga hållning. De olika figurerna äro dessutom kräftiga och oförskönade bilder ur verkligheten, både den viljefaste bonden och den sorgsna gumman, som tänker på landet hon ser för sista gången, och de uvga muntra gossarne som med obekymradt sinne helsa det hya lifvet, lika godt hvar det slår ut sina blommor. Oväntad upptäckt, en herre i maskeraddrägt, som just aftar masken, obehagligt öfverraskad af någon eller några som åskådaren väl anar men ej ser, är äfvenledes en originellt tänkt bild, raskt och ledigt utförd. Mindre uppmärksamhet tilldraga sig konstnärens öfriga taflor, som dock alla vittoa om allvarliga sträfvanden, om en individualitet, som ej blott leker med konsten. — En dylik riktning åt den solida genren röjer sig äfven hos fru Dietrichson, hvars Rökande gubbe med ett barn en fint tänkt handling och ett i stort örande. Hennes Pilgrimp visar goda ; hennes tafla Ungmors första bena föräldar ha vi deremot ej kunnat npptäcka på utställningen. Hr Virgin har utbildat sig i Paris; man märker det på hans klara, ibland till och med något för blomstrande färg. Emellertid äro hans båda härvarande stycken ganska goda arbeten; särdeles De båda arkitekterne, ett barn som bygger korthus, medan fadren grubblar på lösande af en byggnadsuppgift, utmärker sig genom den lyckligt funna och genomförda kontrasten, den angenäma färgtonen och det smakfulla, vårdade målningssättet. Två yngre begåfvade genrekonstnärer ha slutit sig till samma skola och i Paris redan gjort aktningsvärda framsteg. Hr Salmsons Auktionen är en ren konversion af en bland :rof. Wallanders senare taflor, i det den yngre konstnären låtit oss se hufvudsakligen den unga sörjande ättlingen af det högadliga hus, hvars gamla tillhörigheter gå under klubban, medan den äldre mästaren tvärtom, men lika berättigadt ur sin synpunkt, lät oss bevittna sjelfva auktionsförloppet. Hr Salmsons tafla företer en både vacker och djup färg, en omsorgsfull behandling af alla de hopade accessoirerna och en skicklig penselföring. Uttrycket iden sörjande flickans ansigte har han ej känt sig mäktig att fullt uttrycka och derför till större delen vändt detta från åskådarne; men öfver den ungdomliga gestaltens hållning hvilar en ädelhet och en resignation, som låta oss hoppas det bästa äfven för den lofvande konstnärens utveckling som karakterstecknare. Hr Karl Hansen bar just nyligen, om vi äro väl underrättade, anländt till Paris efter en längre vistelse i Disseldorf och besväras derför ännu af osjelfständighet i ämnets uppfinning, hvaremot hans färg, modellering och teckning tagit goda intryck af den stora skola, med hvilken han nu kommit i beröring. Särdeles är den lilla bilden Vid pianot utmärkt i de nyssnämnda hänseendena. De danske mästarne äro, som vi förut anmärkt, nog ensidigt representerade, och detta gäller särskildt hvad genren beträffar. Så