Aftonbladet – 6 juli 1869, sida 2

man var. Jag gick tillbaka till Ciissold och delade på stället våra förråder i två lika delar, inberäknadt till och med svafvelstickorna i min ficka. Af dessa båda delar lät jag honom välja hvilken han ville, lemnade honom dessuto:n pressenningen och tog sjelf medikamentsschatullet och pistolen, hvilken senare jag laddade med hagel, i händelse några sjöfåglar skulle komma inom skotthåll Då delningen var gjord och jag hade flyttat undan mina saker, tyckte jag det var orätt att vara ond på honom längre, nu då vi skulle skiljas. Vi hade båda blifvit skeppsbrutna och uppkastade på en obebodd ö och hade, efter hvad jag kunde se, om några veckor en säker död att gå till mötes — men det var ju intet skäl hvarföre man skulle göra sin belägenhet värre än den var. Jag höll på en god stund, ty jag är alltid så der trögtänkt (så frawt inte det är fråga om någonting som rör sjömansyrket; förstås), innan jag kom till denna slutsats. Men när jag kommit dit, handlade jag genast i enlighet dermed. Ett bandslag till afsked., sade jag och räckte fram min hand. Nej, sade han; jag kan inte fördraga er.. Som ni bebagar, svarade jag och så skiljdes vi åt. Jag vände ryggen åt hans område och begaf mig till öns sydostliga del, der marken höjde sig och blef bergig. Här fann jag en klippremna, som var så god som någon annan plats, och hit bar jag mina förråder. Jag täckte öfver den så godt jag kunde med några risqvistar, och staplade upp lösa stenar vid mynningen deraf. Hemma i England skulle jag blygts att bjuda min hund en dylik håla, men när man anser sina dagar räknade, är man inte så öfver sig noga med be stad, och jag var heller inte nogräknad medmin.