Aftonbladet – 3 juli 1869, sida 2

Korrespondens från Paris. (Till Aftonbladet.) Paris den 28 Juni. Förnämsta intresset för dagen är den nya Kammarens öppnande. I det ögonblick jag vedskrifver detta vet jag ännu icke hvad som tilldragit sig under denna första sammankomst i en lagstiftande församling, som framträder under betydelsefullare omständigheter, än de som varit rådande under något föregående skifte af det andra kejsardömet. Jag hade försummat att skaffa mig ett inträdeskort till dagens stance, men befann mig en stund på Quai dOrsay, der mycket folk infonvit sig för att se de nya deputerade begifva sig till Palais Bourbon. En talrik trupp sergents de ville hindrade folket från att blifva stående, men ingen oordning föreföll och man cirkulerade ganska obehindradt. Flera af oppositionens medlemmar igenkändes af folket och helsades med lifliga bifallsrop. Bland andra egnades en sådan hyllning åt Thiers, så snart han blef synlig på Pont de la Concorde. Jag hoppas att en annan gång hafva något intressantare att meddela om denna lagstiftande session, hvilken ej kommer att räcka längre än några få dagar, men likväl under fallmaktsgranskningen kan blifva af ej ringa betydelse. Man har otvifvelaktigt äfven i det öfriga Europa lagt märke till kejsarens ord i Chålons för några dagar sedan. Här hafva de väckt stor uppmärksamhet. Historien om våra krig är historien om civilisationens framsteg,, sade kejsaren till de soldater, som deltagit i slaget vid Solferino för tio år sedan och på årsdagen nu uppvaktade kejsaren i lägret vid Öhålons. Det är stolta ord, men det är icke de som gjort sensation. Kejsaren sade också, att militärandan utgör de ädla passionernas triumf öfver de vulgära. Det är ett uttryck, som väckt förvåning, ty det står i så skarp motsats till franska nationens närvarande sträfvanden och till de fredliga idter, som så kraftigt och enhälligt uttryckts under de nyss försiggångna valen. Uppriktigt sagdt, tror jag att uttrycket kan vara en vanlig fras, utan all djupare betydelse, men emedan kejsaren sjelf alltid vill att man skall finna något mycket djuptänkt i hvad han offentligen yttrar, så är man van att göra sina utläggningar öfver allt hvad han vid högtidliga tillfällen uttalar. Det kan således ej väcka förvåning, att man nu tyder de hjertliga orden i krigisk syftning. Icke är det heller alldeles omöjligt, att Napoleon III slutligen söker sin dynastis räddning uti ett stort krig; men hända kunde att; han dervid missräknade sig. Det är icke så lätt nu som förr att upphetsa franska folkets krigiska passioner, ädla passioner,, som kejsaren kallar dem, och de der vulgära lidelserna äro ej så benägna att låta besegra sig, då de framstå uti bemödanden att återvinna friheten för att genom den fredliga utvecklingen göra nationen lycklig. — I samma ögonblick man här mottog underrättelsen om de kejserliga orden i lägret vid. Chålons, hade den internationella fredsligan sin årssammankomst i Salle Herz. Det är en stor konsertsal, hvilken förlidet år var alltför stor för fredsligans sammankomst, men detta år ej kunde rymma alla deltagarne. Jag hade infunnit mig i god tid men erhöll endast med svårighet en någorlunda god plats. Det var en ganska intressant samling af framstående personligheter inom olika samhällsklasser och med ett stort antal damer. Michel Chevalier innehade ordförandeplatsen. Till höger om honom satt Frederic Passy, hvilken många svenskar sannolikt erinra sig från verldsutställningen här 1867, samt den bekanta karmelitermunken Hyacinthe. På Michel Ohevaliers venstral: sida såg man den lika bekanta reformerta pastorn Martin Paschoud. Föröfrigt märktes på estraden andliga af olika trosbekännelsel: och ibland dem såg jag äfven Isidor, storrabbinen i Paris. Storrabbinen från Gentve hade också infunnit sig. Michel Chevalier tog först till ordet. Han uttryckte sin förvåning öfver att krigsrustningarne i våra dagar, då likväl freden synes utgöra alla nationers önskningar, äro så ofantliga att de vida öfverstiga rustningarne under åren 1812—1815, då hela Europa stod i låga. Det finnes endast två medel mot detta onda, sade Michel Chevalier, industrien och den politiska friheten, d. v. s. rättigheten för folken att styra sig sjelfva. Han utvecklade i ett högst intressant föredrag sina åsigter om det goda, som för fredsligans ändamål åstadkommes medelst jernvägarne, handelsfriheten, enheten i mynt, mål och vigt, telegrafförbindelsernas reglerande och glömde ej heller att tala för nödvändigheten att skydda de små staterna mot de storas annektionslusta. Låtom oss vara fransmän, tyskar, . engelsmän, italienare, schweizare, svenskar och danskar, sade Michel CHevaier, men låtom oss på samma gång vara ;uropeer. Det skall fosterlandskärleken icke örlora på. Jag är alldeles öfvertygad om att soldaerna i Chäålons höjde de mest entusiastiska vifallsrop, när kejsaren talade om militärundan, de nobla passionernas triumf, men ag kan försäkra er att församlingen i Salle Herz ej heller förhöll sig tyst, när Michel Uhevalier slutat tala. Bifallsropen ville allrig taga slut är en fras, som blifvit steeotyp, men jag vet icke något sannare utryck för att skildra entusiasmen vid detta illfälle i Salle Herz. Nu beror det på hvilca rop kunna hafva större verkan, soldatervas i Chälons eller fredsvännernas i Paris. Efter Michel Chevalier redogjorde Fråederic Passy i ett vältaligt, muntligt föredrag för igans verksamhet under året, och derpå uppdde pater Hyacinthe lika eldig och: hänörande samt lika fin och spirituel, som man rarit van att finna honom på predikstolen i Notre-Dame. Det är en munk med inspiationens glöd, men också med den bildade nannens eleganta sätt att uttrycka sig. Hans al var till hälften causerie, till hälften prelikan, men i begge delarne framträngde varm nenniskokärlek och stark frihetskänsla. Jag rinrar mig att han bland annat sade:-Barn ;ehöfva ledare och undörsisare, men det ha i kommit ifrån, ty vi äro ej längre barn; vi eta hvad vi vilja och behöfva ej stå under unmtndarclkan a Han cada anka2se Aa tand 00 MA FÅ vn Pr kd JA Br cum OT Et Öå MM hh At MH AO Ft MOM Fk TN kt 0: DM