Aftonbladet – 2 juli 1869, sida 3

bete som Ftt brunnssällskap I Småland, blan 1 j mästarens nyaste: Här är han tydligen på I verkad af dUnker, hvars träffande yttre ka I rakteristik han delvis lyckligt nått, utan at åsyfta hans djup i den psykologiska skildrin. Igen. Detta arbete med sin behagliga fär .j och sin omsorgsfulla utarbetning vittnar myc: II ket godt om konstnärers oaflåtliga bemödand fatt gå framåt och om hans insigt i nödvänI digheten att söka något utanför den kret: Jaf ämnen han hittills med förkärlek behandlat, men derför också temligen uttömt. Vida mindre sjelfständighet i sin skola röja norrmännen Bergslien och Lorch, som ännu tidemandisera at hjertans grund. At Wallander, som deremot på ett individuelt sätt tillgodogjort sina disseldorfska studier och gifvit dem en motvigt genom studiet af Sverges -folk, erbjuder utställningen blott Vingåkersflickor,, en tafla af något äldre datum, om vi ej bedraga oss, för öfrigt ganska täck. Denne mästare, hvars färg på senare tider lyft sig betydligt, och som med ovanlig trohet och klarhet tecknar scener ur svenska folkets lif, utan upputsning eller bjertnjupen försköning, skulle säkert genom att i större tafior behandla de ämnen han hittills blott tecknat eller utkastat, kunna verka för motarbetandet af en falsk, af främmande mönster skymd uppfattning af våra nationella egendomigheter och af den svenska folkhumorns verkliga art. Hvart man i den vägen kan komma med ibärdighet och flitiga studier visar Koskulls -Fiskare på isen, ett litet mästerstycke af gladlynt uppsluppenhet och på samma gång af vårdad teknik. Den frusne fiskargubbens orubbliga allvar, så förträffligt kontrasterande med hans tokroliga ansigtsbildning, har åter en utmärkt hållpunkt i den disiga vinterluften, som sveper synkretsen i sin slöja. Men också har hr oskull målat, vi minnas ej hur många fiskare å isen, innan han lyckats framställa ett så elgjutet verk som detta. n konstnär åter, hvars färgsinne vi icke kunnat lära oss begripa, trots ihärdiga bemödanden, är hr Jernberg, hvilkens brungröna, smutsiga ton och suddiga penselföring vi hört en och annan framhålla som utmärkande en framstående kolorist. Vi beklaga så mycket mer vår oförmåga att finna det fina häri, som hans kompositioner ej sällan vittna om goda idter. Ea lånsökande, t. ex. är ett ingalunda förkastligt prof på kraftig karakteristik. s Hr Eskilssons Bellmansscener synas oss förfalla till en motsatt ytterlighet mot Jernbergs tafior; de röja en brokig och ej nog sammansmält färgblandning, med bjerta dagrar och knappa, men hårda skuggor. Måhända har den ideliga repetitionen af dessa båda stycken tröttat konstnären och derigenom skärpt felen på samma gång den minskat förtjensterna. Föröfrigt gör konstnären synbarligen ej anspråk på att lemna något mer än den yttre sidan af det Fredmanska sceneriet. Ett trognare studium i vissa fall af kostymenär så mycket mer att anbefalla. Hr Hertzberg har först nyligen kommit till Dusseldorf, efter att i Paris ha utbilaat Sig i konsten; hans uppfattning äf n sjuk gosse röjer derför en viss sjelfständighet, äfven om anDet ej kan anses såsom något synnerligen egendomligt. Fröken Börjesson synes alltjetit qvarstå, på kostymstudiernas område, hur mycken ledighet hennes teknik än röjer. Hr Wennerberg slutligen är något hård och torr . färgen, men röjer en viss gladlynthet i uppfattning, såsom i Trafvare, och Timmerköraren.