Aftonbladet – 2 juli 1869, sida 3

Den skandinaviska konstatställningen i Göteborg. TREDJE BREFVET, Den 29 Juni. Våra dässeldorfarne. Hufvudmannen för Svergöswoch Norges genrekonst, sådan denna väsentligen gestaltat sig, är Adolf Tidemand. Hans storartade förtjenster om utbildnivgen af den art måleri, åt hvilken han egnat sig, och hans betydande inflytande på hela vår nyaste konstriktning äro, liksom hans fel, så mångfaldt omordade, att vi här gernä kunza förbigå dem. Att han genom sin ovanliga uppfinningsförmåga, sin gripande kraft i föredraget och sin merendels utmärkta belysning bevisat sig som ett snille, behöfvaå vi knappast nämna; hans längesedan bekante Björnjägaren och Fanatiker,, här ånyo, utställda, kunna tala tillräckligt sjelfva, Äfven hans nya tafla Bedstemoders Brudekrone, som dock egentligen lär vara en reproduktion, utmärker sig genom fin känsla och förträfflig anordning. Gummans förklarade apvsigte, då hon: visar de nyfikna barnbarnen sin bradkrona, hör öfverhufvud till Tidemands lyckligaste skapelser och accessoirernas rikedom liksom färgens klarhet göra dessutom taflan, enligt vårt, omdöme till en af mästarens förnämsta. Minst lyckade äro de något söta barnen, isynnerhet den stelt hållna äldsta flickan, hvars teckning ej synes oss fullt oklanderlig. Öfver det hela hvilar emellertid en flägt af poesi och genomförd lifsåskådning, sådana de endast äro förunnade det mognade snillets verk. Färgen förefaller oss här mer harmonisk och full än i en del af mästarens äldre stycken. BSärdeles dagrarne äro mindre bjerta än annars brukar vara fallet. Såsom svenska representanter af den diisseldorfska skolan sätta vi den affidne dUnker och Fagerlin främst, båda derför att de vä. sentligen utvidgat skolans trånga synkrets. DUnkers skarpa observationsgåtva och oöfverträffliga karaktersteckring samt den något stränga humor, af hvilken hans målningar uppbäras, utgöra företräden, som redan länge. sedan blifvit framhållna, och som återfinnas äfven i de båda nyheter af hans hand, dem utställningen företer, de endast undermålade styckena: Första och andra klassens väntsal och Taskspelare i en bondby. Den engelska familjen, som utgör hufvudgrappen i förra stycket, vittnar företrädesvis om målarens utomordentliga säkerhet i återgifvandet af lifvets företeelser. Deremot lemna å andra sidan båda styckena nya bevis derför, att dUnker ej förstod att rätt komponera; ty i båda sönderfaller allt i enstaka grupper eller personer, liksom i hans eljest förträffliga och alltid med nöje sedda Pantlånekontor och Konstberidaresällskap. Fagerlin tilltalar, äfven han, genom sin humor; men denna har ett drag af älskvärd naivete och ungdomlig friskhet, som saknas hos den förre. Dessutom eger han framför samtliga våra disseldorfare det stora företrädet att ha utbildat sin färg och sin modellering i fransk skola, och hans bilder få derigenom en kraft i båda, som alldeles skiljer honom från dessa. Farfars pipa, der en ung sjömanspilt med ängsligt spejande blick drager några bloss ur den somnade gubbens tobakspipa, är i tekniskt hänseende efterdömlig genom den klara dager, som kringspelar den lille klipparen, det ypperliga och fint genomförda uttrycket i hans ansigte och öfverhufvud den utomordentliga omvårdnaden i utförandet samt den smakfulla färgen. Frierietn, bekant redan från Stockholm, är likaledes en förträfflig bit, der isynnerhet motsatsen mellan gossens förvåning och den lilla flickans bekymmerslöshet öfver hufvudhandlingen väcka lifliet nöje hos åskådaren. Tidemands trognaste lärjunge är Bengt Nordenberg, som ej eger mästarens kraft eller hans djupare kombination, men i stället behagligt utvecklat det idylliska element hans konst innesluter. I samrmanhang med denna inre utveckling står den, han gifvit sin äfvenledes från Tidemand homtade tecknik, i det hans färg frångått denves djup. och gråa ton samt i stället antagit en lättare, ljusare, nästan röd skiftning, som stundom ej förefaller rätt angenäm. Det naturförskönande man mot Tidemand anmärkt gör sig äfven, och i än bögre grad, gällande hos Nordenberg, hvilkens typer ha ett afgjordt syskontycke med hvarandra; så t. ex. i Kör af skolgossar i en svensk landskyrka, der samtlige de sjungande piltarne se ut som små gudsepglar,, eller i Besök hos svärförätdrarnen. Så mycket mer glädjande och öfverraskande är det att finna ett sådant ar