Aftonbladet – 2 juli 1869, sida 3

Rättegångsoch Pelissaker. El. Ovanlig rättegång. I går förevar ånyo å råd . husrättens sjette afdelning målet angående apote I karen Leffman, och tillstädeskom vid pårop dera .I kärandens, Augusta Sjöbergs ombud, v. härads I höfding O. J. Hultgren, samt å svarande sidan no Itarien W. F. Winroth. I Kärandens ombud medgaf, att Leffman, som ef Iter det att han utskrifvits från Konradsberg i Fe I bruari månad detta år ej alltid varit vid sina sin nens fulla bruk, numera vore vansinnig, upplysand: tillika, att käranden, hvilken hemtat honom frå: det ställe, der han sednåst varit inackorderad, nt hade honom under sin vård. .svarandesidan åberopades såsom vittnen: f. öf versten i amerikansk tjenst N. A. Elfving, adjunk ten vid elementarskolan A. Stridsberg, kammar musikus A. F. Lindroth samt hushållerskan C. Berg man. Innan förenämnde personer inkallades och hör des, tillspordes kärandens ombud af svaranden, or han efter hvad som blifvit upplyst om Leffmans innesbeskaffenhet under den tid, då denne utfär dat uc I detta mål åberopade förbindelserna, fort. fore att anse dessa ega någon bindande kraft, hvartill kärandens ombud genmälde, att som vittnen intygat att Lesfman emellanåt och då han utför dat förbindelserna varit vid sina sinnens fulla bruk, ansåg han dessa bindande. Förenämnde såsom vittnen åberopade personer förekallades härefter, gingo vittneseden och berättade: Öfverste Elving, att han, som bodde i Leffmans egendom n:r 32 vid Lundtmakaregatan, känt Leffman sedan sommaren 1866 och ej kunnat förmärka annat än att denne varit klok ända till våren 1868, ehuru Leffman derförut visat sig nedslagen och klagat öfver sin dåliga helsa. I början af Juni samma år hade Leffman emellertid visat sig besynnerlig och underlig, hvilket småningom ökats, så att Leffman vid månadens slut förefallit vittnet vara tokig, hvilket yttrat sig i stormande, oredigt tal och skrik, hvarföre vittnet, som förut då och då haft besök af Leffman, undanbedt sig alla vidare besök. Leffman hade derefter blifvit å Konradsberg intagen. Då han återkom derifrån i början af 1869, hade han förefallit vittnet fullkomligt galen. Han hade då talat om, att han skulle blifva läkare samt bedt vittnet att få låna engelska böcker, för ett stort vetenskapligt arbete, som han tänkte utgifva, pratat om resor, som han ämnade göra till Italien och Frankrike o. s. v. Vittnet hade sett den ifrågavarande gossen hemma hos Leffman samt hört denne erkänna gossen såsom sitt barn, under förklaring att ban tagit fögen hem till sig, emedan modern ej vore, enligt effmans utsago, lämplig att uppfostra barnet. Angående Augusta Sjöberg, hade Leffman under 1867 fällt mindre fördelaktiga omdömen, samt yttrat, att han ej ville gifta sig med henne; men efter det Leffman återkommit från Conradsberg, hade vittnet hört honom yttra, att han med henne. skulle ingå äktenskap. Såsom förut blifvit omnämndt, hade det varit notarien: Winroths afsigt, såsom förmyndarg för Leffman, att den 24 April detta år afsändaLeffman lill vårdanstalt för sinnessjuka, då kyrkoherden Ekdall mellankommit, såsom i föregående referat blifvit berättadt, samt lagt sig emot och förhindrat detta. Vittnet, som jemte adjunkten Stridsberg blifvit af notarien Winroth tillkallad vid det tillfälle, då Leffman skulle bortskickas, upplyste angående förloppet af hvad då passerat: att vittnet, nedkommet i Leffmans rum, der funnit denne, jemte Augusta Sjöberg, kyrkoherden Ekdahl och magister Stridsberg. Utanför på gatan hade stått ett åkdon. Winroth hade bedt vittnet ttra sin åsigt om Leffmans sinnesbeskaffenhet, hvartill vittnet förklarat, att vittnet ansåg Leffman vara tokig, hvaremot Ekdahl yttrat, att han ej förmärkt något sådant. Notarien Winroth hade derefter utan våldsamhet fattat i Leffman, som stretat emot, för att utföra honom till åkdonet, då Augusta Sjöberg tagit i Leffman på motsatt sida och sökt draga honom ifrån Winroth, förklarande vittnet sin öfvertygelse vara, att Winroth, då han önskat få Leffman intagen på någon inrättning för sinnessjuka, dermed afsett såväl Leffmans eget bästa, som Winroth velat sörja för hyresgästernas i huset trefnad. För öfrigt tog vittnet den af vittnet med flera andra hyresgäster utfärdade, af svaranden vid förra rättegångstillfället inlemnade attesten, angående TLeffmans sinnestillstånd och beteende, på sin ed, uppgifvande, såsom i attesten omförmäles, att Leffman, som varit ytterst häftig, bland annat med ohöfliga ord, såsom: vet hut! förolämpat de qvinliga hyresgästerna i huset. Adjunkten Stridsberg, hörd om förloppet af hvad som passerat, då Winroth den 24 April velat bortskicka Leffman, berättade detsamma som föregående vittne; man förmälde sig hafva gått sin väg, då Leffman skulle utföras i åkdon?t. Såsom i föregående referat omnämnts, blef det då ingen resa af. Angående Leffmans uppförande mot de qvinliga hyresgästerna i huset hade detta vittne samma uppgifter som öfverste Elfving. Så skulle Leffman, som var ytterst häftig och ej tålte någon motsägelse, vid ett tillfälle yttrat till fru Elfving: akta er; jag spottar er i ansigtet; 0. 8. V. I öfrigt berättade vittnet, att vittnet, sora bodde i Leffmans egendom, känt Leffman sedan den tid vittnet inflyttat i huset år 1867. Leffman hade ofta gjort besök hos vittnet Och så länge han var klok varit en förekommande husvärd. Vittnet hade icke kunnat märka något med bonom förrän på våren 1863, då han synts dyster och klagat öfver sin dåliga helsa. Den omständigheten, att en bror till Leffman dött i Norge och -efterlemnat familj i små omständigheter, hade ökat Leffinans nedslagedhet. På ordination af läkare hade Leffman druckit Carlsbader en tid, öch derunder hade hans nedelagenhet tilltagit, som sederme3a utbrutit i ett häftigt och stormande :lynne, så att han blifvit oredig och svår att tala vid. I början af Jani hade detta kommit till utbrott, och en dag, då profes: sor Skr öm varit på besök, hade Leffman kommit springanderi trappat, skrikande: Professor Öhrström är här, men det är ej meningen ått föra