Aftonbladet – 1 juli 1869, sida 2

UTRIKES, FRANKRIKE. Jules Simeon, Gambetta och Bancel, söm hvardera på tvenne stöllen blifvit valda till medlemmar af franska lagstiftande kåren, hafva nu definitivt antagit valen ilandsorten och icke i Paris; Ernest Picard deremot föredrager att representera staden Paris fjerde valkrets. I följd deraf skola tre omval ega rum i Paris och ett i Montpellier. Henri Rochefort, deti bekante utgifvaren af La HLKanterne, hvilken såsom valkandidat i Paris sjunde valdistrikt och genom sina artiklar i tidningen Rappel anses ha i icke ringa mån bidragit till den oroliga stämningen i Paris i början af förra månaden, har blifvit dömd, hvilket telegrafen redan meddelat, till 10,000 francs böter, tre års fängelse och ärans förlust. Genom sistnämnda straff omöjliggöres hans val till deputerad, hvilket åsyftats i hufvudstadens första valkrets efter Gambetta. Rochefort vistas för närvarande i Briässel. Enligt en underrättelse från denna stad till La Presse har han nyligen blifvit af säkerhetspolisen derstädes uppmanad att moderera sina yttranden i sin tidning, emedan han eljest skulle blifva utvisad ur Belien. : Presidenten i lagstiftande kåren Schneider, som funnit sig sårad af vicepresidenten Davids utnämning till storofficer af hederslegionen, har, såsom telegrafen för några dagar sedan förrmälds, i ett bref till kejsaren begärt afsked från presidentskapet. — Detta bref var af följande innehåll: . sSire! För att tjena E. M:t har jag aldrig fäst afseende på mina personliga fördelar eller mina intressen; men kejsaren torde, såsom jag hoppas, inse, att jag är mera mån om värdighetskänslan och att jag anser det för en pligt att icke låta den moraliska auktoritet, som är så nödvändig för en stor kårs president, x.rsvagas i mina händer. Baron J. Dasids nu skedda utnämning till storofficer-af hederslegiotiet tyckes mig La denna påföljd; den har dessutom under nuvarande 10: SAllanden en betydelse, som nödgar inig bedja kejsaren mottaga min ansökan om afsked från den höga befattning, han värdigats anförtro mig. ärpå svarade kejsaren med följande bref, dateradt lägret i Chålons den 24 dennes: Min bäste herr Schneider! Jag kan ej bevilja er det afsked, ni begär genom ert bref MN den 21 dennes, hvilket jag bekom i går. I det ögonblick, då jag gaf er ett nytt bevis på mitt förtroende och min aktning för de utmärkta tjenster ni gjort landet och min regering, kunde det icke falla mig in att göra något, som förnärmade er värdighet eller försvagade den moraliska auktoritet, som är nödvändig för er såsom lagstiftande kårens president. Baron Jeröme Davids upphöjelse till värdigheten af storofficer i hederslegionen bar verkligen ingendera af de egenskaper, ni tillskrifver den; den är en rättvis belöning för en på ett hedrande sätt fullgjord bana och uppfyllelsen af est löfte, som gafs sistlidet år, och hvarom jag tror er ega kännedom. Jag kan icke heller medgifva, att denna utnämning skulle i den allmänna meningen ha den betydelse, som ni tyckes befara. Min regerings politik uppenbarar sig tillräckligt klart för att undgå all tvetydighet. Efter såväl som före valen skall hon fortsätta det värf, hon föresatt sig: att förena en stark makt med upp: riktigt liberala institutioner. Jag räknar på er tillgifvenhet för att bistå mig vid denna uppgifts utförande. Var försäkrad min bäste hr Schneider, om min uppriktiga vänskap. ENGLAND. Intet plenum förflyter utan att någon medlem af öfverhuset föreslår ett amendement till den irländska kyrkobillen. Den 26 Juni inlemnade lord Redesdale ett sådant, hvilket gick ut på att de irländska biskoparne skulle få behålla sina platser i öfverhuset. Minst ett tjog motioner ha redan blifvit anmälda, hvilka alla ha till syftemål att bibehålla något privilegium åt kyrkan eller förmildra verkan af de mot henne riktade åtgärderna. Intet af dessa förslag är dock af mera genomgripande oppositionel beskaffenhet, och det anses såsom säkert, att något allvarsamt motstånd icke skall göras mot billens definitiva antagande, trots några inbitna konservativas alla ansträngningar. En intressant diskussion föreföll för några dagar sedan i underhuset mellan den radikale representanten för Brighton Fawcett, inrikesministern Bruce och några andra medlemmar om begagnandet af qvinnors och barns arbete vid landtbruket. Fawcett yrkade, att den inskränkning i arbetstid, som påbjudits för arbetet i fabriker och verkstäder, äfven skall komma den åkerbrukande befolkningen till godo, hvarjemte han förordade obligatorisk undervisning såsom det bästa botemedlet mot dryckenskapslasten, pauperismen och andra samhällets kräftsår. Lord Cavendish understödde motionen och föreslog, att en undervisningsskatt skulle läggas på jordegare och arrendatorer. Inrikesministern medgaf, att regeringen och parlamentet borde sysselsätta sig med denna fråga och dervid icke sky att pålägga lagligt tvång. Han lofvade att nästa år inkomma med lagförslag i allt hvad som l: rör folkundervisningen i dess helhet. TYSKLAND. Det sätt hvarpå Bismarck brukar straffal för regeringen misshagliga handlingar från representationens sida har funnit efterföljd i en af de tyska duodes-staterna. Hertigen af Anhalt ämnar nemligen förlägga sitt residens från Dessau till Bernburg, för att straffa den förra staden, emedan den sändt oppositionella representanter till den anhaitska landtdagen. Huruvida staden Dessau klädt sig i säck och asko i följd af denna höga nad färmälag Inka