Aftonbladet – 30 juni 1869, sida 3

Capeäska porten; Pe fynd; man nyss gjor j kunna bestämma ala Öfvan Callist i kynkogård finner man nu ailtjomt grafvar, son tillhörde slafvar och frigifna hos dennä mäk tiga familj. I sjelfva kyrkogården, lånvgs d äldsta Zallsriernä, möta samma namn. Mai läser der flera epitafist öfver Ceecilier och Ceecilianer, af hvilka några sjäds ba vari betydande personer. — Detta visar, att jor. dens egare känt kryptans tillvaro, att d upplåtit der och deraf begagnat sig. Ross sluter deraf, att i andra seklet, mot Anto. ninernas tidehvarf, en äf Ccecilierna, som blif. vit kristen, skänkt detta område åt sina tros bröder för att der inrätta en allmän begraf. ningsplats, ock att han sjelf eller hans af komlingar velat begräftas der. Från denna första ljuspuökt faller dage öfver andra märkliga förhållanden. Callisti kyrkögård kallas stundom i gamla handlingar den heiigå Ciesilias, och man vet, att denna ryktbara martyr der begrafvits. Rossi har återfunnit hennes grat, söra sedan elfva aårhundraden varit okänd, och der har man ännu, bredvid helgonets sarkofag, Kunnat läsa epitafier öfter några medlemmar af Ceciliernas slägt. Heimes slägtskap med dessa är sålunda högst sannolik. Detta bekräfta ock martyrhandlingarne, då de låta henne svara Roms prefekt vid ransakningen: Jag är frioch ädelboren och af rådsslägt. Dessa handlingar ha visserligen varit misstänkta af kritiken. — Tillemont sätter dem ej högt. Rossi är af annan mening. Han försvarar dem tappert och ofta med seger. Hans upptäckter ådagalägga, att författaren till denna berättelse har obestridliga sanningar. Några hans tydliga misstag lita förklara sig. Den fromrne berättaren, som ej var någon lärd man, befinnes ha förblandat två personer, som hade samma namn. Det är sålunda hati fört den . heliga Cecilias död under Alexander Severus, dv. s till en tid, då kyrkan ej förföljdes. Rossi visar henne vara död under Marcus Aurelius, hvucen vid tillfället försvarade rikets gränser mot barbarerna långt ifrån Rom. Att kejsaren sju.f ej haft någon del i hennes död, ser man af att der stränge Tertullianus, som ej fegt undanhåller sänmningen, ej räknar honom bland förföljarne. Under Septimius Severus, tjugu år efter heliga Cecilias död, gick Cecil kyrkogård rån den familj, som dittills varit dess egare, ch fick ny innehafvare. Han anförtroddes ef påfven Zephyrintis, som deraf blifvit egare, ut hans diakon Callistus, och började bära ans namn. Denne man var föga känd, tills kriften Philosophumena helt nyss korn i ljuet, ända till våra dagar gömd i ett grekiskt dloster, och väckte då en lika liflig öfverraskning som stor skandal samt rubbade flera samla åsigter. Den lemnade högst oväntade inderrättelser om denne Callistus; hvaraf de roende gjort en påfve och längre fram kyran ett helgon. Han hade förehaft åtskiliga misslyckade operationer samt skingrat införtrodt gods. För att undgå ansvar säges lenne fordne slaf, som höll bank med sin erre Carpophori pengar och hos hvilken de ristne insatt kyrkans medel, ha, för att ned ett stortag återvinna sin popularitet, kandaliserat judarnes synagoga och stört eras gudstjenst. För denna bragd landsörvist till Sardinien, sedan återkallad genom sommodi älskarinna Marcias inflytande, hvilen beskyddade de kristna, blef han påfven ephyrini gunstling och efterträdare. Han eskrifves som bedragare, säljande kyrkojenster för pengar, äktenskapsbrytare, mörare och äfven som kättare. Författaren äger, att Callistus bedragit hela verlden tom honom. Häri ligger väl anledning att ;rmoda öfverdrift i hela skildringen. Rossi ror, att berättelsen i sina grunddrag är ann, särskildt om OCallisti börd och första efattning. Af sjelfva den ovänliga skildrinen framgår dock, att Callistus som påfve ar en skicklig organisatör, ett slags liberal ch upplyst statsman, som vidtog gagneliga tvärder för kyrkoförvaltningen. Romerska ket mindes hans namn långt efter hågkomen af hans handlingar och Rossi ser häri eviset för den stora roll han spelat. e ERA