Aftonbladet – 30 juni 1869, sida 2

STOCKHOLM den 30 Juni. Korrespondens från Paris. (Till Aftonbladet.) Paris den 25 Juni. Om tumultet här i Paris icke i något enda afseende kan: ursäktas, måste man dock medifva, att oroligheterna i de andra städerna, fastän högst beklagansvärda, ega en förklaringsgrund uti den billiga förtrytelsen fv regeringens tilltag, att vid valen ska förqväfva städernas röster. Reg mgens afsigt har. varit att under de VackFaste försäkringar om sin fullkomga opartiskhet systematiskt dränka städernas votum iden okunniga och Lerför osjelfständiga landtbefolkningenz: Då det icke kunde dragas i tvifvel atlsen stad, såsom t. ex. Lille, skulle rösta utan inverkan från auktoriteternas sida och till sin representant utse en oberoende man, hittade regeringen på den utvägen, att indela staden i flera valkretsar och införlifva hvar och en af dessa med en krets af den omgifvande landsbygden, men der befolkningens antal är vida öfverlägset stadskretsens. På sådant sätt är det icke svårt att få valen i sina händer. Jag förmodar att denna manöver väckt uppseende i hela Europa, men man har numera blifvit så van vid kejsardömets sätt att cuppfylla sin mission,, att det skall vara något riktigt utomordentligt, som kan åstadkomma förvåning. Hellre än att en enda liberat representant väljes i en stad, riskerar regeringen upplopp i Bordeaux, Toulouse, Nantes, Lille 0. 8. Vv. När man har goda chassepotgevär, så behöfver man ju ej frukta ett och annat upplopp. Men upplopp här, upplopp der, missnöje öfverallt, förakt mångenstädes ken on dock undergräfva en regering, äfven om varit starkare än den kejserliga franska. Denna har alltid sökt sitt stöd-i okunnigheten hos den stora massan. Hon har derför ofta fått namn af att vara en dfolkets regering,. Tro dock ej att det kejserliga systemet vill släppa in några af detta csuveräna folk uti lagstiftande kåren. I Frankrikes nationalrepresentation sitter icke en enda bonde. Bönderna kunna vara utmärkt bra att begagna som voteringsmaskiner för att åstadkomma storartade siffror, som skola utvisa huru populärt kejsardömet är, men längre räcker icke vänskapen och förtroendet för dem. d Man har här nyligen bildat ett nytt ord, campagnokrati, som man i andra länder kanske skulle öfversätta med cboridregemente, men hvilket ej fullt motsvarar sistnämnde begrepp. Den franska campagnokratien vill visserligen: landsbygdens öfvervälde, men icke i annan afsigt, än att derigenom befrämja allenastyrandet.. Det är ett cavälde,, som icke arbetar för egna planer och ingenting uträttar för sina egna medlemmar, utan handlar på befallning, af gammal vana, fruktan eller stupiditet för att befrämja afsigter, om hvilkas egentliga mening denna stora voteringsklump är alldeles okunnig. Understundom händer, att en campagnokrat i sin stupida ifver att lyda en förman begår ett fult streck, Man har under de senaste valen hört talas om många sådana, men intet har väl väckt så stort uppseende, som det, hvilket begicks af en stackars fåne till skolmästare och hvilket auktoriteterna sjelfva måste upptaga till undersökving. Mairen i den lilla kommunen, der skolmästaren bodde, hade uttryckligen tillkännagifvit, att man måste välja den kandidat, som rekommenderats af prefekten i departementet eller, rättare sagdt, som prefekten befallt att man skull: välja. Saken var: således fullkomligt klar, tyckte skolmästarn och i sin egenskap af protokollsförare vid valtillfället sökte han att vaka öfver, det prefektens befalling åtlyddes. Till sin synnerligd harm trodde han sig dock märka, att åtskilliga af valmännen voro nog fräcka, att ej rösta på prefektens kandidat. Det är likväl ej värre,