Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

hon har fallit af litet och åldrats på sista tiden, och hon är tystare än hon brukade vara förr — och hon är ledsen och orolig — hon såväl som Margaret, när sjön rullar och fönstren skakasaf stormen. Och sedan väntade vi litet igen, min bror och jag, jag med mina frågor, han med sina svar — och pedan vi väntade; tackade jag Gud i mina tankar, af hela mitt hjerta och heia mi själ för det han fört mig hem tillbaka till hustru och barn, slägt och vänner och uppehållit och styrkt dem också. Min bror aftorkade sina tårar och såg på mig en stund. Sedan vände han sig hastigt om, som om han kom ihåg någonting, och stack skyndsamt handen under hufvudkudden. Ingenting kom fram derifrån utom hans svarta sidenhalsduk, som han långsamt uppvecklade medan han såg på mig, med något underligt i sina blickar, något som jag allsicke kunde begripa. Hvad gör du? sade jag. Hvarföre ser du så på mig? : I stället för att svara framtog han ur halsduken en skrynklig pappersbit, uppvek den varsamt och höll en i dagsljuset, så att jag skulle få se hvad det hvar. Himmelens Gud: Det var mitt bref, en bit papper, som jag för länge, längesedan anförtrott åt vågorna. Tusende, tusende mil härifrån hade jag skrifvit detta bref, anförtrott detta budskap åt sjön — och här var det nu i min broders hand! En kylande fasa grep mig, vid åsynen deraf. Fast det var bara en papperslapp, föreföll denmig som vålnaden af mitt eget jag, osynlig gången före mig öfver hafvets stora vatten. Min broder pekade på det skrifna. Hugo, sade han, var du rätt vid dina sinnen, när du skref detta? (Forts, följer.)