Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

Jag drog det sakta undan från hans ansigte, och der, belyst af morgonljuset låg min broder Alfred Raybrock och sof. Hvad jag borde hafva gjort, eller hvad en annan i mitt ställe skulle bafva gjort, vet jag inte. Hvad jag verkiigen gjorde var att stiga tillbaka, stödja mig med ena handen mot fönsterposten och sta der och se på honom. För tre år sedan hade jag lemnat min hustru, mitt ännu ofödda barn, min moder och broder Alfred här, som nu ligger och sofver i samma rum som jag. Under alla dessa tre år har ej någon underrättelse från mig hunnit dem, och alla skeppstidningar hade längesedan, det visste jag, måst tillkännagifva att det fartyg jag gick ut med, hade gått till botten och alla man förlist. Mitt hjerta blef tungt när jag tänkte på alla de mina och på den långa, långa tid de måste hafva väntat och längtat, innan de uppgåfvo hoppet. Två gånger sträckte jag ut min hand för att väcka Alfred, ochtvå gånger drog jag den tillbaka igen, ty jag kunde ej veta hvad som skulle hända om han fick se mig stå der bredvid hans säng, i det grå morgonljuset, likt en vålnad af Hugo Raybrock. Jeg drog för andra gången min hand tillbaka och väntade en minut. I denna minut vaknade han. Jag hade inte talat ett ord, inte vidrört honom, inte gjort något buller. Jag hade blott kärleksfullt och längtande sett på honom, och om sådant vore möjligt, skulle jag säga att han vaknade deraf. Har såg upp och vaknade genast. Hans ögon fästades på mig med en blick af förskräckelse, men som genast försvann. Han reste sig på armbågen och öppnade läpparne för att tala, men sade inte ett ord. Han ögon vidgades och stirrade oaflåtligt på mig och hans ansigte öfverdrogs af en