Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

denna grofva, i all enfald utkastade krok, och läto föra sig upp på Gullberget. Här sutto de, med ett tålamod som i sanning varit värdt en bättre sak, i dagarne tre och metade och metade — men blefvo naturligtvis utan. Då först började de misstänka att den gamla kyrkvaktaren dragit dem vid när san. Denne förekallades och fick sig först ett godt kok stryk, så några riksdaler till plåster — och så drogo de furade engelsmännen sina färde. . Häruppe, på andra sidan tjern, är en tjäderlek, som fordom varit af betydenhet, men der nu om vårarne blott en eller ett par tuppar spela. En gammal vän och jagtkamrat till mig, inspektor H. på Lynäs — det der vackra näset du ser — var en värmorgon stadd på jagt i denna trakt och fick snart höra Pelle spela. H. springer efter spelet och kommer tjädern inom godt skotthåll. Den stolta fågeln satt på en vågrätt utspringande furugren, och för hvart spel han slog, svängde han om ett hvarf, jag hade så när sagt på klacken. Pelle var o egripligt komisk i sin inbilska högfärd öfver sångens våfva, och min vän gjorde sig god tid att betrakta honom. Han var ju också så säker på rofvet, der han stod med färdigt gevär, som om han baft det i väskan. Men — pang! der small ett skott från motsatt sida, och Pelle tumlar hufvudstupa i backen. Det fanns en annan skytt, förstår du, som var stadd i samma ärende, men som icke gjorde sig så god tid som H. Men sedan den betan sköt alltid min vän i samma ögonblick föremålet för hans jagtlystnad kom inom skotthåll. I brefskrifvarens barndom var det ännu brukligt att den mer växta ungdomen på Valborgsmessoaftonen samlades såväl häruppe på de största bällarne som andra berglatåer, der de antände gigantiska stockeldar, vilka brunno hela natten. Så kallade stoppskott dånade då i rymden och stora stenblock vältrades af de raska ynglingarne utför de branta bergväggarne, efter hvilka lysande eldstrimmor betecknade deras väg Hela natten dansades vid valborgsmessoeldens sken och luften genljöd af musik, sång och hurrarop. På smärre kullar gjorde bytingarne små eldar, och hvart man den natten vände blicken, glimmade klara lågor mot den mörka skyn. Då var det lif och lust i de ungas sinnen. Men nu ha dessa oskyldiga nöjer så godt som alldeles kommit ur bruk. Endast småkraflet af ungdomen drager nu denna dag ihop små små kasar, dem de gemenligen tutta på innan ännu solen gått ned. Dagen är klar och vacker och vi göra oss derför ingen brådska med att återvända. V. slå oss hellre ned i den mjuka björnmossar och öppna vår lilla matsäck. Ser du, vål präktiga värd har icke glömt lilla flaskan Här skola vi må som perla i guld. Mater tystar mun, och hvad vi vidare häruppe sei och hört uppskjuta vi derföre ätt meddel våra vänner i Stockholm, till dess vi näst gäng skrifva dem till. Gubben Noach.