Sverges och Norges sjöfart. Sverge, företeende en kuststräcka, relativt större än nästan något annat lands, ser alltjemnt i det stora hela och å de flesta orter sin sjöfart minskas, under det Norge, med ett jemförelsevis mindre vidsträckt kustland, år från år går framåt på denna batia och har. en af sina bästa inkomstkällor i fraktfarten. Detta oväntade förhållande har på senare tiden allt mer tilldragit sig uppmärksamheten, synnerligen 1 rikets vestra del, der jemförelsen starkast faller i ögonen, och man har äfven sökt uppleta orsakerna. Dessa äro af den beskaffenhet, att de ej för ofta kunna framhållas, tills fast öfvertygelse vinnes om säkraste grunden för ernående af ett bättre resultat. Framstegen i Norges sjöfart ha väsentligen berott på att fiskeribefolkningen småningom utvidgat sin kustfart till aflägsnare resor, hvilket gått så till, att fiskarelagen, en förening af likberättigade män, vidgat sina fartygs dimensioner tills de uppträdt som skeppslag eller en förening af män, som samfäldt ega det fartyg de navigera och inom sig antagit en befälhafvare. Häraf den stora framgången. Under det att fiskutförseln inbringar i medeltal 32 millioner rdr och träexporten 28, så hopsegla norrmännen i frakt ej mindre än öfver 50 millioner rdr. De ega 40,000 sjömän och 6500 fartyg, rymmande 420,000 kommersläster. Handelsflottan steg 1864—66 med 100,000 läster och 1867 med 25,000. Då landets egen handel ej kan sysselsätta denna massa, söka de frakt i främmande hamnar och förde 1867 mellan sådana ej mindre än 4700 laddningar. Det förtroende de åtnjuta är i ständig tillväxt genom pålitlighet och billiga frakter, Norske sjömannen är allmänneligen betänksam, nykter, hushållsaktig, den svenske ej sällan öfversittare, supig och slösande. Hufi vudorsaken är, att den senare har så ringa utsigt att komma till eget däck och trygghet för ålderdomen. Kaptenen lefver godt och beqvämt, sjömannen har ombord snuskigt och osundt, någon gång klen kost. I Norge äro alla, från kaptenen till jungmannen, intresserade 1 fartygets angelågenheter, hvarigenom stora expenser och dyrt befäl undvikes, under det sjömännens vilkor äro bättre och deras framtid ljusare. Det är på norska fartyg ganska vanligt, att hvar man har sin lilla andel i fartyget, hvarför alla äro nitiska, undvika onödiga liggedagar, lossa och asta med hast för att åter komma ut, och vehöfva ej söka tröst för ett hopplöst lif i iderlighetens nästen, Då allas ögon riktas på fartygets affärer och bästa, kan detta segla ned förtjenst äfven under läg frevktberäkning.